OT: Pink Floyd – Echoes

I november 1971 släppte Pink Floyd LP:n Meddle. Den innehöll låtar som One of these days, och den countrydoftande Fearless (där faktiskt Roger Waters spelar gitarrpartiet). Meddle var inget konceptalbum. Pink Floyd hade ännu inte börjat släppa konceptalbum, det första kom 1973: Dark side of the moon. Ett hyfsat välkänt album. Meddle är en skiva mest för fansen, om det inte vore för en viss låt.

Hela baksidan av Meddle utgörs av Echoes, en episk komposition som innehåller allt det som de flesta är vana vid när det kommer till Pink Floyd, nästan arketypiskt. Långa svävande instrumentala partier. Evighetssolon av gitarristen David Gilmour. Svårtolkad och poetisk text. Taktbyten. Men framför allt, ett koncept. Konceptet, eller temat för det över 23 minuter långa musikstycket är enligt Roger Waters mänsklighet och empati. De fyra medlemmarna i bandet skrev musiken tillsammans. Det skicket skulle snart komma att upphöra.

Echoes, vågar jag påstå, var Pink Floyds finaste stund. En symbios mellan det gamla Pink Floyd, det psykedeliska och experimentella rymdrockbandet, och det nya. Arenarockarna, konceptbandet. Miljonsäljarna. Rockstjärnorna. Fortfarande ett band av fyra personer som gjorde det tillsammans. Framtiden låg där, många anade vartåt det skulle bära. Texten liknar inget annat som Roger Waters gjort. Den är full av hopp, av spirande kärlek, av människans egen kraft. Ingen gud styr oss, vi får klara oss själva, och vi gör det. Den klassiska Waterska cynismen går aldrig att ens ana.

Strangers passing in the street
By chance two separate glances meet
And I am you and what I see is me

I oktober 1971, innan Meddle släpptes, spelade Pink Floyd in en slags konsertfilm, Live at Pompeii. Echoes är med, uppdelad i två delar som inleder och avslutar filmen. På Youtube finns den ihopklippt till en lång låt, och den är magnifik. Pink Floyd står uppställda i Pompejis amfiteater och spelar sin konsert för ingen. De står mitt i solgasset. David Gilmour spelar i bar överkropp, han ser ut som och spelar som en gud – med sin sedermera klassiska gitarr, the black strat. Waters är helt klädd i svart. Världens bästa basist har han aldrig varit, men just där gör han allt rätt.

Detsamma gäller Nick Mason, trummisen. Knappast en tekniskt framstående trummis, men i Echoes får han utlopp för allt, speciellt med de jazziga fills som han driver på med. På filmen ser han ut att nästan ramla av pallen för varje fill, men han klarar det. Hans musikalitet går inte att hejda. Det skulle Roger Waters lösa, precis som han löste det med Rick Wright, keyboardisten. Med tiden satte han dem i musikaliska bojor, lät dem inte längre ha inflytande över musiken, ersatte dem med studiomusiker eller sig själv, eller ingen. När bandet så småningom nådde The Wall (1979) var Waters självfullkomlig, Wright på väg ut och Mason kvar på nåder, helt utan självförtroende.

Men inget av det här har ännu skett när Pink Floyd spelar Echoes i Pompeji. De är ännu inte försiktiga med vad de drömmer om, spelar ut med allt vad de förmår. Wright sjunger den ljusa andrastämman åt Gilmour, och de spelar sina instrument i stämmor, slingrar runt varandras melodier. Speciellt avslutningen på studioskivan är enastående vacker. Deras instrument talar till varandra, med varandra. Efter Wrights död för några år sedan sade Gilmour att det finns nu musik han aldrig kommer att kunna spela igen, “a source of sadness to me“; han måste ha tänkt på Echoes.

Här kan ni se med egna ögon och höra för egna öron det jag skrivit om. Be familjen om 24 minuter och 6 sekunder av frihet från plikterna och lyssna från början till slut.