Sidospår till nästa inlägg, eller något….

Det här med röd tråd är väl en av komponenterna i skrivandets ABC, men jag är så barnsligt förtjust i att vira in mig i kringresonemang att jag funderar på ett överlagt lustmord på röda trådar-regeln. Ett steg i taget är taktiken, så för att bemöta språkfascister så här i början markerar jag tydligt mina mest utomvetenskapliga resnonemang som SIDOSPÅR.

Detta var ett sidospår som introduktion till inläggets verkliga sidospår. Oklart om detta spåret nu går vid sidan av sidospåret eller direkt bredvid huvudspåret eftersom detta spåret var tilltänkt långt innan det förra blev till. Nu kan man förvisso hävda att begreppet sidospår blivit opassande i det här sammanhanget eftersom det hamnat så mycket fokus på sidospåret att det inte längre kan klassificeras som ett sidospår utan som ett andra huvudspår. Samtidigt som det bryter den röda tråden, ett regelbrott som jag nu inte heller kan ursäkta med att markera det som sidospår. Dels därför, och dels för att detta ”sidospår” blev så långt, så blir det inte ett sidospår. Jag publicerar det som eget inlägg istället. Nästa inlägg var således egentligen huvudspåret, men det får vara imaginelt huvudspår nu och först i nästa inlägg bli det reala huvudspåret.

Men nu kommer det, sidospåret: Det kan verka en aning torrt att blogga om Gordon Ramsay, vilket jag egentligen inte gör, i nästa inlägg alltså, i huvudspåret. Men ett sidospår är han i vilket fall. Jag är faktiskt inte det minsta intresserad av mister Ramsays restauranger, av precis samma anledning som jag gäspar varje gång jag hör “F12” eller “Melker Andersson”. När man slutar laga mat, blir tv-kändisar (medverkan i Human Tetris, skärp dig Melker!) och intresserar sig mer för sina pengar än för tallrikarna som går ut i matsalen, då slutar jag intressera mig för deras restauranger. (Sidospår i sidospåret: Santi Santamaría dansade vid mitt besök på Can Fabes runt sin tunga, respektingivande kropp bland pannor och kastruller och var den som lade i stort sett alla mina tallrikar. Respekt!)

Däremot har jag visat visst intresse för Gordons tv-program, och noterar att för varje produktion Ramsay deltar i blir det mer och mer ointressant. Kitchen nightmares var faktiskt rätt bra innan den amerikanska versionen satte igång, Boiling Point var fullständigt lysande, och för att nå crescendot i mitt sidospår, när Ramsay tar sina mig veterligen första stapplande steg i tv-rutan i köket på Harveys är han med om att skapa tv-historia. Då emellertid inte i huvudrollen. Om du inte redan hittat dit är det ett absolut måste att kolla här, här, här, här, här och här, det finns mer!  TV blir faktiskt inte bättre än så.