Jag kommer aldrig att bli matfotograf. Inte ens en sådan som tar foton av mat som hobby. Jag har inte tålamod nog – eller potential för den delen – att knäppa bild på bild och fippla med inställningar och ljus. Jag är ingen visuell person. Jag är en sådan där som inte mer än ögonvråögnar bilderna i tintinalbumen och som nästan blir svartsjukearg på Magnus för att han lägger märke till så många detaljer i världen.
Jag är verbal. Jag skriver. Jag får mina kickar av spetsfundiga formuleringar, ovanliga ord och kreativa substantivsammansättningar. Men jag hatar, fullkomligt HATAR! att fotografera. Jag försöker lära mig hur ljus faller, hur slutaren öppnar sig och vad fan ISO är. Jag tar hundra bilder av en maträtt för då vet jag att i alla fall en blir acceptabel. Men jag kommer aldrig att kunna njuta av det.
Tar jag en bild som till och med jag ser är okej måste jag ändå fråga Magnus vad som är bra med den. För det är bortom min fattning på samma vis som kvarkar och supersträngar. Är det ljuset, skärpan, gyllene snittet eller bara slumpen? Och Magnus förklarar alltid tålmodigt. Jag förstår vad han menar, på samma sätt som jag alltid förstod fysikläraren. Men två sekunder senare har kunskapen rymt från mitt huvud och kommer aldrig tillbaka.
Men bilden ovan har jag faktiskt arrangerat, fotat, bildbehandlat och beskurit alldeles själv. Det gör jag visserligen ofta, men det här är nog första gången jag tycker att bilden blir bra. Inte fantastisk, men sjysst på något vis. Bilden förmedlar hur jag upplevt den här dagen: murrig med ljusglitter här och där.
Kommentarer
14 svar till ”Fotogrubblerier”
Mycket lyckad!
Håller med Anders: mycket lyckad.
Skönt att höra någon mer som tycker om ord mer än fotografier.
Jag gillar både och. ibland planerar jag bilden och texten innan jag börjat med maten. Just nu är jag inne i en kris när det fantastiska sommarljuset är borta och bilderna blir gula och utan djup i glödlampsljuset.
Andera och Rebecca: Tack!
Anders igen: Jag älskar matfotografier. Om jag slipper ta dem själv. Men jag är en sådan människa som först läser all text och sen kollar jag möjligtvis på bilden om receptet låter intressant.
Du är bra mycket bättre än mig, det blir fina bilder. Det jag fotar ser ut som nåt katten har spottat upp så jag fotar inte längre. Inte mat i varje fall.
Senaste matfotografiet på “split green peas” med rimmat fläsklägg såg ut som något som möjligtvis serveras i kombination med ett livstidsstraff.
Glödlampsgult ljus tas lätt bort genom att ställa in kamerans vitbalans så att den kompenserar för glödlampsljus, men kom för guds skull ihåg att ändra tillbaka innan du går ut i dagsljus om du inte vill ha blåa bilder.
Gitto: Jag sade precis samma sak som du innan jag för tre fyra år sedan blev med mobilkamera. Hade knappt tagit en bild innan. För mig kom det riktiga genombrottet när jag började använda stativ till min första systemkamera. Jag är nämligen sjukt darrhänt och lättstressad. Då klarar man sig med mindre ljus.
Dessutom kan man koncentrera sig och komponera bilder på ett annat sätt med stativ och man vänjer sig jättesnabbt vid att ha det i ett hörn i köket. Jag kommer aldrig bli en superfotograf, tiden och talangen räcker inte till. Men när man väl insett det kan man förnöjt puttra på i sin egen klass liksom. Man ska inte jämföra sig med proffsen, bara inspireras av dem.
Margit Gitto du är super duper kanonduktig och proffsig på att “fota” jag tror till och med att du får med en luktkänsla i bilden.
Jag gillar hur vinflaskan står och smyger i bakgrunden. Det ser ut som om den står och övervakar scenen, stolt men ängsligt. Som en kypare med frack och lite för bred fransk accent.
Jag tycker ofta att matfoton kan bli lite för snygga och lite småtrista just för att de ser ut som alla andra.
Jag älskade dina matfoton i din gamla blogg Kärlek, mat och folköl :) De var så “rakt på rödbetan”, inte ett dugg insmickrande och väldigt personliga.
Jag gillar bilden, men vad i hela fridens namn är det på tallriken? :)
Oskar: Det är krabba! Inte helt lätt att se.
Aah! Såklart!