Det är sju grader kallt idag och utanför fönstret ser det ut som en grå glittrande vägg. Kisar jag lite kan jag urskilja björken en bit bort, där blåmesarna som slåss om talgbollen är de små, fladdrande färgerna i en värld som blivit så vit att den verkar utplånad. På bara några dagar har vi fått 30 cm snö och i natt vaknade jag med ett ryck när en gigantisk istapp lossnade från köksfönstret.
Ute leker katterna i snön. De smyger genom tunnlar och beskriver då och då isgnistrande bågar genom luften när de som lurviga delfiner bryter den pudriga snöytan.
Här inne har temperaturen stigit från 13,5 till 18 grader efter ett idogt eldande. Jag är iklädd dubbla strumpbyxor, raggsockor, fårskinnstofflor, piketröja, fleecetröja och över det en knälång, stickad kofta. Jag ser ut som en skotsk bag lady, men eftersom jag är insnöad kan ingen skratta åt mig.
Då vedspisen behöver lite hjälp för att värma upp huset bakar jag pepparkaksbiscotti i vanliga ugnen samtidigt som det rapporteras om bisarrt höga elpriser på radion. När köket blivit varmt ska jag sätta ännu en julknäckedeg och kanske även ett knådfritt bröd eftersom svärföräldrarna kommer på besök i helgen. I kväll ska vi äta soppa på oxbringebuljongen och rotfrukter.
Det är den tiden på året nu. Långkok som immar igen köksfönstret och värmer kalla fingrar. Teet som stått övergivet i skafferiet åker fram igen och Virginia Wolfs samlade verk kommer äntligen att bli omlästa eftersom det inte finns något annat att göra.
Vinter är tid för eftertanke och tidiga kvällar, för pussel och rödvin. Tid för värmeljus, för att krypa tätt tillsammans under täcket och värma fötterna i knävecken hos den man älskar.
Jag tror att jag älskar vintern. Men frågar du mig igen i februari kanske svaret blir ett annat.
Kommentarer
10 svar till ”Vinterbetraktelse”
Åh Gitto, du skriver så underbart att man omedelbart vill rusa ut på landet, bli insnöad och njuta. Hoppas ni kan ta er ut och runt :-)
Jag älskar vintern som du vet. Den första riktiga snön, oavsett tidpunkt, har en tendens att påverka mig som en i det närmsta religiös upplevelse. Jag kastas handlöst ned i någon slags mysticism som icke desto mindre kurar upp sig i bekvämt samförstånd tillsammans med min i övrigt grundläggande rationalistiska livsåskådning som någon slags yin och yang och får mig att formulera lycklig spontanpoesi (eller är det filosofi?) i stil med “Fysik är magi!” och liknande.
Vem behöver droger, kort sagt, när det finns snö. ;)
Jösses, nästan, men bara nästan, så man kan fundera på att gilla vinter lite mer än bara på vykort….
Gitto, du är underbar!
Jag insåg idag att jag älskar det – efter att ha köpt riktiga dojjor, broddar och skaljacka under gårdagen. Hatar rädslan över att halka (har ett gäng spikar i handleden sen förra årets halka…), den paralyserar, och det suger att frysa, men har man rätt kläder så är detta helt uppenbart rätt trivsamt – tänka sig! :D
(ps. ljuvligt att hitta ett virginia wolf-fan till!)
Jamen hej! Nu fick jag hemlängtan på riktigt.
Gitto: Har inte Ranelid någon gång liknat sitt könsorgan vid en lurvig delfin? Rätta mig om jag har fel!
Tack alla!
Och Lisa: jag vägrar läsa ranelid, så jag har ingen aning. Men isf har mitt läsförbud just motiverat sig självt!
En lurvig delfin som färdas med ljusets hastighet, då måste det vara Ranelid.
Peter: Skriver han verkligen sådana hemska saker?