Uttrycket “livslångt lärande” må vara slitet på gränsen till kliché, men det är ändå min devis. Nästan dagligen har jag ynnesten att få säga “jaha, då har jag lärt mig något nytt idag!”. Är det inte fantastiskt?
Delvis har lärandet att göra med att jag läser så mycket. Sätt mig i ett kalt rum och lämna mig ens fem minuter så har jag dragit upp en bok eller två ur min ständigt överfulla tygkasse. Märkligt nog var det först förra veckan jag kopplade ihop mitt permanenta, centimeterstora lårblåmärke med att den där tygkasseboken låg och slog mot benet för varje steg. Det är dock ett pris jag gärna betalar för att släcka min omåttliga kunskapstörst.
Men snäppet bättre än böcker är faktiskt de möten med livs levande människor som mitt arbete tvingar mig till. Och idag har jag lärt mig om Finland under andra världskriget, om Adelsö vid förra seklets mitt och framför allt har jag förkovrat mig i tulpaner med hjälp av en trädgårdsmästare och matlagningsfantast som av en lycklig händelse råkar vara gift med en av dem vi vårdar.
Hade ni någon aning om att färska, späda tulpanblad (de gröna alltså) smakar nästan exakt som råa sockerärter? Det hade inte jag. En lite pepprigare eftersmak livar upp gommen och för tankarna till en köttigare kusin till ruccolan. Nästa gång ni hittar era tulpaner nedgnagna till roten ska ni inte vara så snabba att döma rådjuren, för det kan lika gärna vara jag som gjort en raid mot villakvarteren. Redan innan dagens lektion i tulpaners ätlighet har jag haft närmst tvångsmässiga dagdrömmar om att få sätta tänderna i en saftig tulpanstjälk, men jag har alltid intalat mig att det skulle smaka lite jolmigt småbeskt. Nu vet jag bättre.
Och visste ni att det är löjligt enkelt och näranog idiotsäkert att driva upp sina egna snitttulpaner? Ta en balkonglåda och fyll med jord någon gång under hösten. Gnöla ned tätt, tätt med tulpaner (50 st per låda går ned) och låt dem stå kallt men ej frysa (en källare är idealisk). Ta in dem i värmen någon gång efter jul och vänta två veckor. Sen bör du ha färdiga, obesprutade tulpaner som går alldeles utmärkt att antingen äta eller beundra.
I morgon kan ni få en bild på de fantastiska, nästan sidenglänsande lila tulpaner vars blad jag fick smaka idag.
Kommentarer
7 svar till ”Livslångt lärande: tulpaner!”
Jag och min kompis förlorade ett fånigt vad en gång och fick käka upp en hel bukett tulpaner. Tur att vi inte var så värst nyktra… men späda blad är säkert något heelt annat.
Det är möjligt att jag minns fel men åt inte holländarna tulpanlökar under den tyska ockupationen?
Anna B: Jag tror att en hel bukett tulpaner vore lite väl mättande för min smak. Men i en sallad skulle jag nog kunna tänka mig ett par tulpaner.
Anders: Jag har ingen aning faktiskt. Däremot vet jag att i den rätt harlequinanstrukna romanen Tulpanfeber av Deborah Moggach bottnar det tragiska slutet i en uppäten tulpanlök.
Just ja. Tulpanlökar är giftiga. Kanske går de att äta när de tillagats.
fast i boken dog inte den som åt tulpanlöken. Han blev bara full och åt bara sin husbondes väldigt dyrbara lök, den som skulle räddat honom från ruinens brant. Hur som helst tror jag att jag nöjer mig med späda tulpanblad framöver. Men kronbladen vore väldigt vackra i en sallad!
Haha. Har en kompis vars pappa brukar äta tulpaner som partytrick. Alltid lika uppskattat av barnen!
Hälsar fröken Dill
Frk Dill: låter som ett väldigt roligt trick. :)