Höst, massa svamp och så lite pasta som en eftertanke

Det är så jävla härligt just nu, tycker ni inte?

Solen står lite lägre på himlen, temperaturen är äntligen utomhusbehaglig, luften är lika krispig som ett bett Ingrid Marie. På kvällen sänker mörkret sig som en sammetsslöja över nejderna och på morgonen glittrar spindelnäten i gräset av höstdagg. Det är toffeldags och man kan äntligen dra i täcket inuti påslakanet igen.

Här ute har vi verkligen en alldeles fantastisk svamphöst. Jag vet att många av er knyter nävarna framför datorn nu: djävla svamptoka, kan hon inte skriva om annat eller? Men hallå, vi bor på de skogrika och fuktiga mälaröarna där svampen till och med trivs i kaktuskrukorna! Hur skulle jag kunna tänka på något annat än svamp så här års?

Nu när vi även har min otroligt rara lillebror Max inneboende har han alldeles ofrivilligt ryckts med i svampyran. Från början har han mest skakat på huvudet åt de flesta av mina matprojekt även om han inte tvekat när det gäller att sätta i sig godsakerna efteråt. Och i lördags drog vi en högst motvillig och aningen sömndrucken Max ut i skogarna.

Först spankulerade han mest runt och lyfte på valfria skivlingar och frågade “är det här en karljohan eller?”, men efter första stolt fjällskivlingfyndet var han fast, eftersom han älskar den svampen mer än livet självt (speciellt finhackad stjälk, smörstekt så att den blir som små chipsflisor nästan). Och när jag delegerade skäggriskeskördandet åt honom med beskrivningen “plocka bara  polkagrissvampen” visade han sig riktigt driftig.

Och häromdagen begav han sig iväg på eget strövtåg efter att Magnus ritat upp en karta över våra säkraste stolt fjällskivlingfyndplatser. Visserligen höll han på att gå på pumpen redan när han skulle klättra över till fårhagen, eftersom fårtokarn trodde att det var dags för utfodring och mycket uppfodrande samlades bräkande runt om honom. Men han höll modet uppe och travade vidare mot jaktmarkerna. Åtta stycken kom han hem med, stolt som en tupp. Och han var även omtänksam nog att plocka några skäggriskor till samlingen.

Idag kom han hem med tre fjällisar till, vilket råkade vara exakt samma antal som de Magnus och jag hittade på vägen hem från Lisa. Livet leker just nu även om jag nästan börjar bli lite matt av mängderna som måste rensas och kokas in, torkas eller förvällas och frysas in. Vi har till och med fått ta ned en spetsgardin och tejpa fast över ett par stolar och dra in ett fläktelement under som improviserad torkolla i gigantformat.

Men fjällskivling var det det skulle handla om.  Vad gör man med den? Vi tycker det är allra godast att bara steka den lite knaprig i smör och salta och peppra ordentligt. På en smörstekt macka av knådfritt bröd går det knappt att slå. Unga exemplar är godast råstrimlade, med lite hasselnötsolja, en gnutta citron och kanske lite rostade hasselnötter på. Och fotens ring, den äter du direkt i svampskogen, rå. Det finns inget som smakar godare, jag lovar. Det man inte hinner äta upp torkas förslagsvis och mals ned till ett svampmjöl som klår vilken buljongtärning som helst.

Men skulle du någon gång drabbas av lika stora skördar som vi är receptet nedan inte dumt heller.

Pasta med stolt fjällskivling, brie och serranoskinka

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 30 minuter

Brieostens nötiga svampsmak går väl ihop med svampsmaken och serranoskinkan ger en fin umamikick.

• 2 portioner penne, kokas enligt paketets anvisningar
• 2 hattar stolt fjällskivling
• 1 vitlöksklyfta
• 2 skivor serranoskinka
• 1 msk olivolja
• 1 msk smör
• en liten nypa torkad eller färsk timjan
• 100 g mogen brieost
• 1/2 dl grädde
• salt, svartpeppar

1. Koka pastan.
2. Grovhacka fjällskivlingen. Finhacka vitlöksklyftan. Strimla serranoskinkan.
3. Stek svamp, vitlök och serranoskinka i olivolja och smör tills svampen börjar få färg. Smula över lite timjan mot slutet.
4. Kantskär brieosten och skär den sedan i mindre bitar.
5. Låt pastan ånga av något och blanda den sedan med svampfräs, brieost och grädde. Smaka av med salt och peppar.