Pekingankan fick ett snöpligt slut som pekinganka sett. Som mat däremot var det en succé och min besökande lillebror satte i sig halva själv tillsammans med en ansenlig mängd (också lite misslyckade) mandarinpannkakor. Även Magnus och jag lät oss väl smaka. Men jag ska sluta vara så förbannat kaxig.
Skinnet blev bitvis sådär härligt krispigt och papperstunnt – främst över låren. Bitvis blev det helt vanligt ankskinn. Lite bränt på sina ställen. Jag orkar inte redogöra för mina misslyckanden (det är roligare att skryta när det går bra!) utan nöjer mig med att konstatera att det var mycket skrik för lite ull. En annan slutsats är att maken eventuellt måste bygga mig en vedeldad ugn ute i trädgården. Och att jag måste fördjupa mig mer i ankskinnets mysterier.
Angående mandarinpannkakorna (deg på vetemjöl och kokande vatten (proportionerna 2:1) samt en nypa socker kan jag konstatera att degen blev lite, lite för lös. Det räckte för att det skulle vara snudd på omöjligt att lägga dem två och två med sesamolja emellan och kavla ut så där papperstunna. Men Magnus åt i alla fall de uppvärmda resterna tillsammans med honung – det var tillräckligt likt m’smen för att han skulle tro att han var tillbaka i Marocko där han och lillebrodern tillbringade ett par månader.
Med detta sagt så var det ändå djävulskt gott. Vem har någonsin hört talas om en anka som inte smakar gott, va? Va? Tillsammans med mandarinpannkakor och tillbehören gurka, salladslök och morot i tunna stavar, med hoisinsås ringlad över var det en måltid som fick mig att ligga på en kudde i vardagsrummet och kvida över min överfulla mage hela kvällen (lillebror däremot var “lagom mätt”).
Och det var ändå sjukt kul att få hänga ett stackars anklik i källarförrådet. Det fick mig att känna mig betydligt mer ambitiös än vad jag är.
Kommentarer
9 svar till ”Ankans snöpliga men ändock lyckliga slut”
Du är duktig på språk, men kom ihåg “icke lyckas” är ej synonymt med “misslyckas” enl min mening.
Anser det finns en gråzon däremellan.
Heston provade +40 ankor. Kommer du att prova igen, även innan vedugnen är byggd?
Tror det, för ambitiös anser jag dig vara, speciellt när det gäller mat/maträtter.
Örjan! Dels tycker Magnus och jag att du ska ge ut boken “Örjans aforismer”, dels tycker jag att du är helt underbar. Skickar en kram mot E-tuna!
Och ja, jag tänker fortsätta med ankdjäveln. Då och då.
Jag njuter alltid av dina inlägg på bloggen och dina härliga beskrivningar. Jag ser redan fram emot nästa.
Oj vad sugen jag blir på pekinganka – eller det som jag har ätit som är likt det. Första gången i London hette det ‘fried crispy duck with pancakes’. Sen var jag såld. Tror knappast jag nånsin blir lika ambitiös som du dock. Får nöja mig med restaurang alt asiataffärs-anka.
Ser fram emot fortsatta experiment, i alla genrer.
Oh, det var ett par år sen jag åt Pekinganka. Måste påminna maken! :D
Jag håller med Örjan. Storartat försök, var du hamnade är mindre viktigt. Och vad tusan, det var ju gott och allt sånt :)
Jag kan se framför mig hur ankbeståndet på Adelsö minskar väsentligt ;)
Lite som tanten som högg tag i svanar hela tiden men med den stora skillnaden att ni skulle äta upp dom, ankorna alltså :)
Det blev gott, det är huvudsaken. Och så tror jag säkert att du kommer ha finslipat tekniken, så att du får ankan precis som du vill, långt innan anka nr 40!
Spännande experiment!
Såg på det där kinesiska matprogrammet att man hänger in ankorna i stora vedeldade ugnar. Verkar lite svårt att uppnå hemma?
Har själv aldrig ätit pekinganka, men funderar på att prova någon gång, fast då blir det nog på krogen.
Lyckliga er förresten, som får bo på min barndoms sommarö, Adelsö!
Hälsningar från fröken Dill