Försoningssufflé

När nässelskotten kommer upp vill jag sätta hälarna i marken för att bromsa in våren.

Det är i april våren tar fart ordentligt: från maklig promenadtakt till huvudlöst sken. Den första blyga tussilagon i ett senvintergrått dike får mitt hjärta att slå lite lättare, jag har väntat en hel vinter! Två veckor senare går motorerna för fullt: vitsipporna har redan exploderat och studenterna mittemot har tagit den första pisspausen i nyponbuskarna utanför köksfönstret.

Jag hoppas att studenterna undvikit ruggen med torra nässelstjälkar som står bara en bit bort. Där växer trägrova nässlor om sommaren, och där hittar jag de första nässelskotten varje år.  Bladen är mer röda än gröna och så osedvanligt stickiga att de små ohanterbara skotten leder mina tankar till äspingar.

I söndags var ett bra första skördetillfälle och jag plockade åt mig begärligt även av annat som växte runtomkring, i nyponbuskarna och kring träden. Små genomskinligt späda blad av maskros, rölleka (följ vinterståndarna ner i det torra gräset så hittar ni bladen), kirskål, hundloka, harsyra och några blommor av vårlök fick bli en grönt smakande vårsallad som skulle kunnat serveras i ett dockskåp. Toppskott av stormåra fick följa med också; en ytterst angenäm och saftig bekantskap med smak någonstans mellan gurkskal och ärtskott.

Nässlorna fick vara basen i en tillhöftad sufflé, där tanken var viktigare än ett perfekt utförande. Jag lämnar inget recept eftersom jag inte vill uppmuntra till frihandsrecept på suffléer: den smakade bra men den riktiga lättheten och finessen saknades. Gör ditt favoritrecept på sufflé och rör ner förvällda och fint, fint hackade (nästan till mos bearbetade) nässlor i sufflébasen så är du hemma.

Även under en ökenvandring kan man se stjärnor, bara man ids hålla upp blicken.