Nejlikrot

Nejlikroten är ett blygt blomster. En oansenlig blomma med gula, löst sittande kronblad som tycks falla för minsta vindpust. Släkt med humleblomster (mormors nattmössa) vilket blir uppenbart då nejlikroten blommat ut och utvecklat sina borstiga, hakiga frökapslar.

I linje med sin blyghet döljer den kyskt sina nakna företräden under markytan. Dess i jorden spretande rötter luktar verkligen inte blygt: först rökig tjära, sedan kryddnejlika. Namnet är givet. Rötterna anses ha medicinsk verkan.

Vad kan man då ha nejlikroten till, förutom i ett stärkande tonikum att ta till för att driva dimma ur bröstet, sätta råg i ryggen och skydda mot orena tankar? Med tanke på hur vanlig den är borde nejlikroten ha letat sig in i åtminstone något progressivt, säsongs- och ogräsbetonat kök. Så är inte fallet, och det brukar finnas goda anledningar för sådant. Kanske är rotens aromer trots sin exotiska flärd lite för flyktiga eller svaga men det är ändå lite synd. Där finns verkligen något speciellt i nejlikroten, en sån där outnyttjad särart jag är speciellt svag för.

Jag har torkat rötterna och malt dem utan att bli imponerad. Det är knappast som kryddpulver den skall användas. Snarare i inläggningar, kanske sill på nejlikrot? Snaps? Ta gärna över härifrån, ni matlagare och kreatörer, you ravers, you seer of visions. Skynda ut på fuktiga ängar och skuggade dungar. Nejlikroten finns där du är, men sensommaren nafsar och griper redan om sig. Snart kommer svampen, då minns ingen längre den blyga nejlikroten.

Jag återkommer med rapport från inläggningsexperiment.