Blodroten

Blodrot är en ganska oensenlig gul blomma som gärna växer längs torra vägkanter men som man egentligen kan hitta lite här och där. När man lärt sig den finns den plötsligt överallt. Den är begåvad med det latinska namnet Potentilla erecta; är det då en reslig, ståtlig ört? Knappast, även om den inte krälar och ålar sig igenom sitt liv, som sina syskon gåsört och femfingerört. Blodroten reser sig en från marken i en självstödjande, buskig reva. Men kan det verkligen räcka för att förklara det uppfordrande namnet erecta?

Den tyska örtschnappsen blutwurz vilar tungt på sitt innehåll av blodrot. Det är rötterna som används, och de färgar verkligen en snaps tungt blodröd. Blodroten är flerårig och kan utveckla rejäla, potenta rotknölar, med ett freudianskt symbolvärde så tungt att det inte ens behöver förklaras. Tillsammans med sitt örtmedicinska bruk som allmänt stärkande medel och den eggande röda färgen pusslar den konspiratoriske lätt ihop den verkliga roten till dess latinska namn.

Roten ger en djup röd färg, som johannesört. Smaken drar åt samma håll: i alkohol kommer en lätt medicinton fram, och båda har härligt bittra inslag som kan kräva utspädning och utblandning. Jag skall väga samman blodroten med min essens på spansk körvel. Den dova smaken av mörk, torr lakrits kan vara blodrotens perfekta komplement. Det blir en exklusiv snaps som inte skall ödslas på kräftskivor. Kräftor kräver kummin. Jag ber att få återkomma till denna häxsnaps. Den som vill experimentera med blodrot löper knappast risk att utrota den från sitt grannskap, trots att roten måste grävas upp. Blodroten är vanlig, och dessutom räcker en handfull rotknölar till essens för åtminstone ett års generöst bruk.

Ut och gräv med er.