Även i det mest vardagliga och välkända kan rymmas dramatik – om man har den barnsliga förmågan att uppfatta den.
Jag tog idag några bilder för en artikel om kardborre som jag skriver för entusiastmagasinet Natur & Trädgård. Vinkeln är givetvis att kardborren skall ätas i någon form. Hur den smakar? Jo tack, riktigt bra.
Men hur tar man bra bilder på en växt som bjuder på sig själv så lite som kardborren gör? Inga grälla färger eller blickfångande deformiteter, bara stora blad, en reslig stam och en massa hakiga blomkorgar. Och speciellt som den vid den här tiden på året står som döende vinterståndare. Brunt mot grön bakgrund.
Efter en del hukande från min sida efter bra bildvinklar hamnade kardborren i motljus och det klickade till i mitt huvud. Jag såg inte längre en kardborre, utan en tunn, eländig kusin till det förvridna joshuaträdet som växer i den kaliforniska öknen (och som namngett en förhållandevis välkänd platta).
Plötsligt sträckte den inte sina spretande grenar mot den östgötska himlen utan mot en skoningslös ökensol. I en klagande pose uthärdade den inte en ljum höstbris utan en torr, iskall, tuktande ökenvind.
Sedan satte jag mig på en nässla och förtrollningen var bruten, men fotot blev bra. Och min bild av kardborren var förändrad för all framtid.