Marco

För att för en stund lyfta sig ur sitt slitna, trista jag kan det vara praktiskt att ta sig en persona. Det gör vi nog alla lite till mans. Vi låtsas att vi har egenskaper som vi egentligen inte har, och vi lånar dem från verkliga eller fiktiva personer, vi stjäl från vår favoritskådespelare eller från rena fantasifigurer. Vi talar och agerar genom denna persona helt naturligt och kan byta då det krävs. Men det gäller att se upp. Som Kurt Vonnegut påpekade så är vi dem vi låtsas vara.

Det är ju ingen idé att låna av någon som är som en själv, så i köket använder jag mig av min totala motpol. En lång, snygg, mörkhårig, burdus och begåvad flåbuse med auktoritet och ögon som brinner av passion och kompromisslöshet: Marco Pierre White. Känd som Gordon Ramsays läromästare och fadersfigur, författare till den stilbildande kokboken White Heat och föremålet för ett oändligt antal anekdoter om brutalt och egocentriskt uppträdande i köket, varav de flesta förmodligen är sanna.

Marco tvekade inte att servera citrontarte till dessert på sina trestjärniga restauranger. Men inte garnerad och pyntad och ackompanjerad av ett tjugotal tillbehör. Nej, bara en skiva tarte och inget mer. Det var onödigt, argumenterade Marco, att lägga till ens ett blad citronmeliss eftersom perfektion redan var uppnådd.

Ett sådant självförtroende försöker jag klä mig i då och då, i de lägen där mitt vankelmod annars skulle ha fått mig att göra tråkiga, förutsägbara val. Visst kan det bli fel, men resultatet är faktiskt inte det viktigaste. Att få se världen ur någon annans ögon och kunna tala med en annans röst ett tag väger tyngre.

Och då har jag inte ens gjort den där jävla tarten. Men i morgon skall det ske. Inget kan stoppa mig. Har du problem med det, eller?

Testa själva, vetja. I prekära lägen, fråga er följande: vad skulle Marco Pierre White ha gjort?