Redan när jag var liten störde jag mej på påståendet “Frukt är godis”. Nej, det är det inte. Frukt är frukt. Det är falsk marknadsföring riktad mot barn.
Att sätta tänderna i en mogen galiamelon, ett riktigt krispigt Fuji äpple eller en påse bigarråer gör mej fantastiskt glad. Men det är inte godis.
Lika falskt är det med äppelchips och bananchips. Vaddå chips? För det första är de söta och sen har de så kallade chipsen inte rätt konsistens för fem öre. Jag fnyste åt såna påfund.
Ända tills jag och Olle i en butik hittade det konstigaste – durian chips.
Durian är en sådan där helig graal för Olle, frukten han vill smaka bara för att han inte får. Fruktvärldens motsvarighet till matvärldens surströmming. Den stinkande frukten som beskrivits “som att äta vaniljkräm i en kloak”. Och nu varden framför oss, i chipsform.
När vi kom hem öppnade vi påsen med samma försiktighet som om vi skulle desarmera en bomb. Tänk om de luktade. Men de gjorde de inte.
De små Durian chipsen var ljusa, helt rätt krispiga och spröda, rejält saltade och hade en smak som påminde starkt om len mandel. Vi kunde inte sluta äta dem. Så det är bara att bita ihop och erkänna: frukt är chips.