Fragment och piroger

Jag kan inte föreställa mig hur det var för min mormor Olga att som tonåring komma till Kalmar från Tjeljabinsk. Allt jag vet är att hon på fotografiet vi har hemma på byrån nästan går igenom bilden. Stora mörka ögon med täta fransar, kysstäck mun, det långa håret som en suddig gloria runt ansiktet. Händerna sedligt knäppta över klänningen. Jag kunde titta på det fotografiet i timmar som barn, men jag kunde inte överhuvudtaget inte koppla samman denna unga flicka med den kortklippta dam som kom med kokolor (gräddiga kolor med en ko på omslagspappret – köpta taxfree på flyget från Kanarieöarna) och alltid utbrast “Men angelotjik, vilka finesser!” vad än mamma dukade upp.

Jag minns inte mormor väl, och sanningen att säga sörjde jag henne inte när hon dog. Jag var tretton och mitt uppe i mitt metamorfos från en lillgammal fläskfia till den rökande punkare jag envisades med att vara. Mormor hade gått in mer och mer i sin demens och mot slutet var hon bara jobbig. Som tonåring är man motpolen till åldrandet och dödet, man är fullt upptagen med sitt tillblivande.

Så här många år senare kan jag drabbas av en intensiv saknad. Inte efter mormor. Men en saknad över att inte fåttt att ha fått lära känna henne. Att jag aldrig frågade. Att jag aldrig intresserade mig. Att så lite av det ryska arv som borde varit mitt föll på min lott.

Desto dyrbarare blir de små skärvor jag lyckats samla på mig. Pasja till påsk, kalla surmjölksbaserade soppor, mormors parfym, den lilla brytningen och hur det luktade i jordkällaren vid sommarstugan Kullen där frysboxen med glasspinnarna fanns. Hur det alltid saknades en bit i mormors pussel vi barn lade på övervåningen. Hur trasmattorna lämnade märken mot knäna. Glasskålen full med sockriga polkagriskarameller – den med luftbubblan i, den som långsammare än en människa skulle kunna förstå färdades uppåt eftersom glas är en trögflytande vätska. Var det morfar som berättade det? Mormors vällagda hår, brunfärgat, perfekta lockar som inramade ett ansikte som jag nu i efterhand insett är så likt min brors.

Det är inte mycket. Brottstycken av minnen. Kroppskänslor och vaga ögonblicksbilder. Doftfragment. Men det är i alla fall något.

Ryska köttfärspiroger

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: massor

Tid: 2 timmar

Enkla piroger som är fantastiska till soppa. Bit huvudet av pirogen och skeda ned lite buljong i den ångande fyllningen så är lyckan gjord.

Är man lat går det alldeles utmärkt att göra 2 stora piroger. De bör i sådana fall gräddas ca 25-30 minuter i 200 graders ugnsvärme. Då kan man även blanda fyllningen med ett ägg så att den håller ihop bättre när man skär upp den i portionsbitar.

• Deg:
• 50 g jäst
• 4 dl lättmjölk
• 25 g smör
• 1 ägg
• 1 msk socker
• 1 tsk salt
• ca 11 dl vetemjöl
• Fyllning:
• 1 stor gul lök
• 2 msk smör
• 400 g blandfärs
• 2 dl kokt ris
• salt, svartpeppar
• 1 msk finsmulad smulad torkad svamp, tex karljohan, stolt fjällskivling eller trattkantarell
• 1/2 dl finhackad persilja
• 1 uppvispat ägg till pensling

1. Gör först degen: Smula jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull och blanda ned mjölken. Värm tills allt är fingervarmt.
2. Lös upp jästen i degvätskan, tillsätt salt, socker och ägg. Blanda i så  mycket mjöl att du får en fast och smidig deg. Knåda väl och låt jäsa övertäckt i 1 timme.
3. Gör fyllningen: Finhacka löken och fräs den riktigt mjuk i en klick smör. Fräs köttfärsen. Blanda alla ingredienser och smaka av med salt och rejält med svartpeppar.
4. Sätt ugnen på 225 grader.
5. Kavla ut degen tunt och ta ut rundlar, ca 10-15 cm i diameter beroende på hur små piroger du orkar och vill göra. Lägg en klick fyllning i mitten av varje rundel, pensla kanterna med ägg och vik ihop till halvmånar. Nagga kanterna med en gaffel och lägg allt eftersom på en bakplåtspappersklädd plåt.
6. Pensla pirogerna med ägg, gör ett eller två snitt i varje pirog med en riktigt vass kniv. Grädda 15 minuter i mitten av ugnen eller tills pirogerna fått färg.