Fläskkotlett… styckningsdetaljernas motsvarighet till Volvo 240. En billig och trygg trotjänare i folkhemmet. Själv är jag uppväxt med varianten där den stektes hårt och serverades med ris från Uncle Ben’s. Sen brukade pappa vispa ihop en brunsås i samma järn som gjordes ännu brunare med coloritsoja. Till det var det en plikttrogen isbergsallad med tomat och gurkbitar i. Och så vill jag minnas Felix salladsdressing, då jag brukade fundera över varför de där små grönsaksbitarna i dressingen varken flöt upp eller ner utan låg stilla som små himlakroppar. Inte så spännande men alltid gott.
Kanske var det därför någon marknadschef någonstans slog knut på sig själv i försöken att höja statusen och därmed priset för kotletten. I mitt huvud lät det exakt så här:
– Nu har jag det! Vi kan kalla kotletten för filé!
– Va? Är du nykter? En gris har ju bara två filéer… och det är ju en kotlett. Det ser ju vem som helst!
– Ja. Men skär bort benet och trimma bort fettet då.
– Men då blir den ännu torrare och tråkigare. Och det är ju så mycket smak i benet.
– Skit i det! Ingen vet hur en gris ser ut längre ändå. Den får heta ytterfilé! Det går de på direkt!
Nu kommer uppmaningen. Varje gång ni ser en fläskytterfilé i butik, fråga efter benfri kotlett. Tills de tröttnar på att förklara. Alternativt om du är sugen på fläskfile kan du fråga efter innerkotlett!
Vet någon när ni såg ytterfilén första gången eller vem som kan vara ansvarig för ytterfilén så kommentera gärna.
Nu bjuder jag på några kotlettrecept jag fotade för Femina med kocken Jan-Erik Hagbohm. Smaklig spis!!!