Gränsen mellan en trivial vardagsbetraktelse utan någon som helst bäring för resten av mänskligheten och ett inlägg som kan beröra, förgylla eller irritera den som har turen eller oturen att råka läsa det kan vara mycket tunn, det erkänner jag. Ibland vet jag inte riktigt på vilken sida jag hamnar med ett inlägg. Speciellt som jag inte alltid vet till vem eller vilka jag egentligen vänder mig till. Att blogga kan vara som att stå på en scen och tala ut i en kolmörk salong. Sitter där fullt av andäktigt tysta åhörare? Har ens sambon löst biljett? Jag pratar på, ser ingenting men föreställer mig lite för ofta att jag hör raspandet från kritikernas pennor när de för anteckningar inför morgondagens slakt, proppmätta av en ström av ord som inte ens en upphovsman kan älska.
Till middag idag gjorde jag en gryta på oxkind. Jag kan skriva om det rakt upp och ner: så här gjorde jag, så här blev det. Det blir en av miljontals grytor på oxkind som gjorts idag i vår värld. Varför skall just jag skriva om min? I sig är det bara en yttring av värdelöst vetande att jag ställer mig upp och säger hej, jag har gjort en gryta, kom och läs om det! Men ändå, världen vore bra trist om vi bara fick kommunicera genom att gå omkring och dela ut doktorsavhandlingar till varandra. Och på samma sätt som det kan vara skönt att idissla något riktigt djupsinnigt kan jag njuta av att dela någon annans vardagliga funderingar, små bekymmer och glädjeämnen – livet rymmer både Kunskapskanalen och Kanal 5.
Om man köper att ett blogginlägg får vara lättsamt och vardagligt är det oftast själva vinkeln som gör ett inlägg läsbart. En viss mängd fakta ser annorlunda ut från olika håll. Till dagens inlägg kan jag till exempel utgå från den le Creuset-gryta som jag köpte igår och som jag använde för att laga till oxkinden. Den är djupt röd och trovärdigt tung, och jag har suktat länge. Är inte bara det värt att skriva om?
Eller så kan jag utgå från att min mamma var på besök för att granska och godkänna barnbarnen (jag tror att jag och sambon gjort ett hyfsat jobb, mamma såg nöjd ut). Jag har hotat med att laga till oxkind till henne en längre tid, främst för att hon ryggade första gången jag berättade om denna udda, sega råvara med en potential större än vilken filébit som helst. Associationen kind, mun, kospott, körtel blev för stark, och jag har egentligen fått lova att inte bjuda henne på oxkind när hon är på besök. Tråkigt nog för mamma har hon en lögnaktig son.
Själva styckdelen och mina vedermödor för att få tag på oxkind är en annan ingång. Jag har jagat kind av både kossa och gris här hemma (Linköping) men aldrig kommit förbi stans charkdiskar och det förundrade uttrycket i ansiktet på den jag frågat – oxkind? Och om ni undrar: jag passade på att köpa kinderna när jag var i Stockholm i ett helt annat ärende.
Eller så kan jag skriva om själva receptet, om nu något särskiljer det ifrån alla andra oxkindsgrytor där ute (jag körde på fri hand men avvek inte från det förväntade), kanske kasta in en LCHF-betraktelse (tillbehöret var blomkålspuré) eller charma läsare med lite barnhistorier (tvååringen köttvägrade först och ville bara äta upp min avocado, men när hon väl smakade på oxkinden mmmmmmade hon av välbehag). OK, poängen har gått fram och jag skall inte tjata mer.
Men allt jag egentligen gjorde var att bryna ett par köttbitar och bräsera dem i en gryta i ett par timmar.
Kommentarer
16 svar till ”Hej, jag har gjort en gryta”
Snygg bild, Peter!
Ja, visst är hon snygg min mamma! ;)
Det går faktiskt att se på bilden av grytan att skyn ligger och vibrerar på bilden, så full av smak var den. Jag iddes inte ens reducera den.
Kul att se dig i M&V förresten!
Tackar tackar, det kommer mera ;)
Smörgåstårtenummer? ;)
Taffelmedarbetare väger verkligen in tungt på de stora mattidningarna. Nästan alla är eller har varit med i något sammanhang. Riktigt kul att se.
Nej inte smörgåstårta. Krönikor.
Vilken fin text! Och oxkinden ser ljuvlig ut.
Tack Ida, och jag kan säga att kinden smakade till och med ännu bättre än den såg ut.
Tack för inspiration.
Lyckades via gamla kontakter (styckarföretag) köpa +2kg fryst kalvkind aka “kindbackar”.Undrar hur många kinder det är i vardera paketet?
Eftersom kalvkind funderar jag på test. En med rött, en med vitt vin. Återkommer när det genomförts.
Om oxkind-för 30 år sedan såg jag på gatumarknad i Jaffa en styckare som just jobbade på/med (?) flått oxhuvud.Visste då inte att oxkinder kunde vara sådan delikatess.
Där fanns även mängd med försäljare av råa kycklingar och kalkon. Med annorlunda styckningsteknik av kyckling, där först benen och vingarna skars bort. Därefter snitt för att skilja bröstkorg och ryggskrov. Slutresultat- dubbla fileer med bröstben, och med skinnet
intakt.
Var en vintermånad, så “odören” var acceptabel.
He he! Jag såg precis en video med just den tekniken att stycka en fågel. Det var Tomas Drejing som styckade vildand, filmat av Mat & Vänner. Han stekte fågeln på benet och skar ut köttet sedan. Såg smidigt ut, och riktigt gott, eller vad säger Hr chefredaktören själv? ; )
Filmen jag skrev om ovan (och en hel del andra) finns att se på Youtube, glömde att skriva det.
En av filmerna
http://www.youtube.com/watch?v=DORlxSEvi8I
Dubbla fågelfileer på bröstet kallar han “bricka”.
Minns nu att kycklinghandlarna i Jaffa, gick ett steg längre.(Det var ca 20 år sedan jag såg detpå plats).
När brickan var utskuren, gjordes två snitt, sedan drogs dubbla, av skinnet sammanhållna fileer loss från bröstbenet. Sökt på YouTube för bekräftelse, men ännu inte funnit något.
Måste prova igen nästa gång har har hel kyckling tillgänglig.
Harstyckning- skall prova min egen intränade teknik snart. Likartad med Drejings, och minst lika bra.
Hade turen att hitta denna som “road kill” för några dagar sedan.Perfekt dödad (får man säga så?).Inga krosskador. Låg mitt på byvägen.
För info- markägaren vidtalad. Helt OK- jag hann före räven.
Sadeln får/måste räcka till söndagsmiddagen för 3 personer.
Det krävs lite mod för att laga till ett road kill! Glöm inte att rapportera om det här.
OK-senkommen rapport.
Varför mod att tillaga trafikdödad hare?
Jag hade tidigare flått och styckat rådjur och andra fyrfotingar.
Passningen(urtagning bukinnehåll) gick bra. Fick hänga utspänd lång tid i kallt garage.
Avpälsning lite tricksigt. (men nu har jag i efterhand ringt jägmästare och fått tips om annan teknik).(Haren hade dött pga bruten ryggrad. Konstaterande efter avpälsning). 1,2 kg slaktvikt.
Bogar och lår bryntes. Tillsammans med brynta rotfrukter. Med kryddor och lättöl (hade inget bättre hemma) fick det ett uppkok på spisen. Därefter in i lågtemperaturugn i 5(?)tim.
Serverades med reduerad sky, och uppstekt enkelt rapsoljekonfiterad Karl Johan.
Ingen kniv behövdes, minst sagt. Trots det hade köttet kvar sin konsistens.
Rygg- och innerfileerna utskurna och infrysta.
Kanske söndagsmiddag?
Naturligtvis bujong/fond på skrovet.
Den haren fick sätta livet till för ett nobelt syfte!