
Helt off-topic. Om ett döende band, och drömmarna som blev kvar någonstans.
Längst bak på ståplatsytan står jag med ömma fötter och lutar mig mot ett staket. På scenen står Kent och tar farväl. Ett långt farväl. Inte bara timmarna ikväll, utan många och långa avskedskonserter till den sista någon gång i december. Det är knappast en slump för den som kan sitt Kent - i september fattas det svåra beslutet, och i december finns inte längre några hjältar kvar. Inte ens de som står på scenen framför mig?
Om de är hjältar är de i så fall väldigt motvilliga sådana. Snarare antihjältar. Ändå har många svurit vid dem. Deras låtar har ramat in mångas liv och uppväxt, tröstat och inspirerat när det behövts, spelats på bröllop och begravningar, i pojk- och flickrum. I radhus, på hotellrum, i det diskreta headsetet när mötet blivit alltför långrandigt. Man har dansat till dem, spytt, älskat, skrikit ut sin ångest. Känt gåshuden vrida sina tusen nålar. Man har hatat dem, djupt och innerligt.
Nu ser jag dem för sista gången. Joakim Berg har mellansnack. Han verkar rörd på riktigt. Vad tänker de? Ångrar de sig? Börjar det gå upp för dem att allt snart är över? Jag läste någonstans att de menade att Kent inte är ett sentimentalt band, att de inte lever i det förflutna. De bryter upp, bryter ihop, kommer tillbaka i ny skepnad. Det kan vara sant, men ändå inte. I själva verket är det precis tvärtom. Finns det någon som är så besatt av sitt förflutna, av sin uppväxt, av sina tonår, som Joakim Berg? Finns det något band som definierats så genom sitt ursprung? Där de hittade sitt driv, startade bandet, jagade replokaler, rökte, drack, drömde om att slå igenom stort. Släppa en skiva. Sponsorkostymer. Spela på Roskilde. Drömmarna var levande, bultande, blodröda. När de infriades, föddes nya drömmar? Kanske bara nya mål?
Framgångar formar till slut en egen rörelse framåt. Vi ville ha mer av det vi tyckte om, och vi fick det. Kent fick priser, pengar, kärlek. Låtarna fick med tiden en annan energi. Svek, död, tomhet, avstånd, bilder från ett mörkt och kallt och hårt samhälle. Livet går vidare även för rockstjärnor från Eskilstuna. De står där på scenen framför mig, och spelar för sådana som jag, sådana som de själva. Det är mer after work än ett livsavgörande ögonblick. Vi i publiken kan sköta oss, vi applåderar på rätt ställen, vi sjunger med där vi ska sjunga med, delar med oss på Facebook. Vi är 40+, vi har barn och hus, vi klipper gräset, vi har hängt med hela vägen och vi tänker också på döden. Kent ser oss, och precis som för 20 år sedan ser de sig själva därute.
De har förändrats, och drömmarna de en gång drömde ligger bakom dem, precis som våra drömmar gör för oss. Vi kommer aldrig tillbaka dit, då livet verkligen kändes. Varje dag var en evighet. Varje kärlek den starkast brinnande solen. Vänner var för alltid. Allt var möjligt. Vi jagar den känslan. Joakim Berg jagar den känslan. Den desperata jakten på gåshuden. Känslan av att leva, riktigt leva, här och nu. Minnena av att ha levt, levt på riktigt, en gång för länge sedan.
Det är så jag tänker, där jag står vid staketet. Det är inte nu det tar slut, det har tagit slut för länge sedan, och Kent vet det. De skulle kunna spela tillsammans i många år till, men det förändrar inget. Det tog slut ungefär då det började på riktigt. De är för ärliga, för uppriktiga, för hårda mot sig själva för att tro annat. De har sprungit i tjugo år för att stå still. De har fortsatt att göra det, och de har gjort det bra. Och vad skulle de annars ha gjort?
De kan fortfarande ge oss gåshud. De ger oss den sista sången, vi ryser en sista gång, sedan borstar vi av oss konfettin och går ut med pipande öron, går tillbaka in i den där livslögnen vi valt, vi har alla valt varsin. Det finns fortfarande blodröda, bultande drömmar därute, men de är inte våra. Och de är heller inte Kents.