Läs mig i White Paper

Under över alla under. Min artikel om den underskattade svampen tycks ha kommit in i White Papers nya nummer. Åtminstone har inga nyheter om ett bortredigerande i sista minuten nått mig. Jag får helt enkelt lita på att det är sant. Nu hoppas jag att ni köper tidningen, eller åtminstone smygläser den på Pressbyrån. Jag tycker nog att artikeln blev OK, kanske mer än så.

Dessutom kom min favoritsvamp med, Streckmusseronen. Artikeln är inramad av presentationer av svampar med god gastronomisk potential, svampar som borde förekomma på restaurangmenyer i högre utsträckning än idag. Streckmusseronen kom med på sladden, och det var nog tur det. För mig, och för en och annan nybliven svampplockare.

Så här låg det till: varje presentation har en illustration av Bo Mossberg (äran…äran…). Med illustrationer av svampar och växter är det inte sällan så att artspecifika egenskaper förstärks så att de framgår tydligare än i ett fotografi, i den meningen är en illustration en slags karikatyr. Det gör artbestämningar enklare, eftersom fotografiet har en tendens att trycka ihop information och få små detaljer att försvinna. Just därför tyckte jag att det var lite märkligt att illustrationen av streckmusseronen var sådär, inte alls speciellt lik. Snarare tyckte jag att den liknade en annan art, en väsensskild art, en giftig art. Det hade förstås blivit fel. Jag mailade redaktionen och påpekade det, så att vi kunde få den rätta illustrationen istället.

Men det var rätt illustration, den var nämligen hämtad ur Bo Mossbergs svampbok som relativt nyligen gått i tryck. Jag hade väl haft fel då. Och ändå. Om det där var en streckmusseron saknades de kännetecken som jag förväntade mig, de som till och med borde vara tydligare än på ett foto. Den köttiga uppenbarelsen. Den gulnande undersidan. Framför allt de tvärsgående blyertsstrecken på hatten, som tycks ditristade med ett mjukt blyertsstift. Och den lite spensliga svampen med sin markerade toppighet som förlaget menade var en streckmusseron såg som sagt ut som något annat. Så jag skrev ett mail till och bad redaktionen dubbelkolla saken. Jag ville ju inte vara den som uppmanade till plockning av gallmusseron. Tyckte förlaget att vi var tjatiga så fick de väl tycka det då.

Lite senare kom svaret. Illustrationerna som vi fått oss tillsända var korrekta. I någon mening. De stämde ju med boken. Men boken var feltryckt. Streckmusseronen hade blivit gallmusseron, och gallmusseronen hade blivit streckmusseron, och på något sätt hade det passerat alla granskande ögon. Upplagan som knappt hunnit svalna efter tryckningen hade förväxlat en av de godaste svamparna i den svenska svampfloran med – sin förväxlingssvamp. Den skarpt smakande och lätt giftiga och i gastrosammanhang helt värdelösa gallmusseronen. Hur det ska rättas till har jag ingen aning om. Lösblad? Klistermärken? Just där och då, när jag fick veta hur det låg till, kände jag mig rätt avskydd. Om jag bara knipit igen.

Men på det hela taget blir det väl mest till glädje, för alla inblandade. Och definitivt för Bo Mossberg, som knappast skulle ha rört ihop de två arterna på egen hand. Det är en riktigt bra svampbok för övrigt, förresten. När den rättade upplagan kommer tänker jag nog köpa ett exemplar. Alla kan göra misstag, det är hur man hanterar dem som betyder något.

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva mitt i natten. På balkongen står två korgar med grovrensad svamp, säkert över tio kilo totalt. Jag fick frigång över dagen, bara jag  och svampkniven och kaffetermosen, en hel dag. Det var min födelsedagspresent, och jag kan knappast tänka mig en bättre sådan. Förutom i morgon, när allt ska tas om hand, förstås. Då önskar jag väl att jag fått en slips istället.