Jag tänker inte tråka ut er med formalia detaljer utan gå pang på rödbetan. Rödbetan är i detta fall ingen mindre än Simon Schama, den karismatiske vittre konstprofessorn som är en av dem som eldat på historieintresset i Storbritannien. Han har kritiserats för att förenkla och för att sätta historieberättande framför komplexa analyser, men jisses vilken inspiratör. Tyvärr talade han så rasande snabbt att jag bara hann med hälften. Han medgav fåraktigt att han haft svår för tungan som serverats dagen innan eftersom han hade svårt för att skilja mellan objekt och subjekt i munnen. Att bita sig i tungan är illa nog, att bita en oxe i tungan är ett snäpp värre. Men han berömde Fergus Hendersons sätt att beskriva skivad tunga som lika underskön som ett par änglavingar. Dessutom hävdade han att vi skulle ha svårare att äta lamm eller gristunga som ligger närmare vår egen i storlek. Föga vet herr Schama om matnördar.Sedan gav han sig ut i en lång utläggning om tungans betydelse för språket och maten (ja han nämnde att det fanns en tredje sak att göra med tungan men att det var ett ämne för en helt annan typ av konferens).
Han tog även upp futuristernas engagemang i måltiden och deras insikt i att mat och poesi kan vara och bör vara ett. I förbifarten häcklade han fåniga menybeskrivningar och urlånga föreläsningar av servitörer vid bordet. Själv avråder han alla från att äta något som beskrivs med mer än två verb på en meny. Han avslutade med att lovprisa MFK Fischer, en av de största matskribenter som levt. Hennes storhet, menade Schama, låg i hennes perfekta återgivande av passioner. Så läste han ett hjärtskärande vackert stycke om hur MFK Fischer värmde klyftor från tangeriner på elementet i sin kalla lägenhet i Strassburg. Och avslutade “Hennes ord får oss att känna det hon känner, uppleva det hon upplever; vi vistas i hennes kropp. Och jag undrar om det finns något bättre ställe att vara.”
The sections of the tangerine are gone. I cannot tell you why they are so magical. Perhaps it is that little shell, thin as one layer of enamel on a Chinese bowl, that crackles so tinily, so ultimately under your teeth. Or the rush of cold pulp just after it. Or the perfume. I cannot tell.
Jag fortsätter referaten lite pö om pö närmaste veckan i små pauser mellan allt annat arbete. Stay tuned!