Det finns både fördelar och nackdelar med att Bilabo är yrvaket som turistort. Igår hörde vi engelska talas en enda gång när vi irrade runt i Casco Viejo (Gamla stan) och åt pintxos. Och den kom inte från någon barpersonal. Det är inte lätt att göra sig förstådd. Det är å andra sidan lättare att göra sig lustig över de horribla översättningarna på menyerna. Vad sägs om laminated chicken? (Den smakade förövrigt verkligen laminerat.) Cod loins? Eller lamb gizzard?
Hånskrattet fastnar dock i halsen och förvandlas till ett generat leende vid minnet av våra egna stapplande försök med språket. Hittils har vi fått både riesling och (ehem) varm choklad när vi försökt beställa txakoli. Igår hade vi dock vi en sucess rate på 100 %. Så vi gör framsteg. Och för att få de goda havsnäckorna på bilden behöver man bara peka försynt.
Och Johan intensivpluggar spanska medan jag färdigställer ett beställt utbildningsmaterial. Idag smalt mitt hjärta när han lyckades beställa bord på telefon. Vi tror nu att vi beställt bord till 20.30 på Zoritziko.