Minns ni Bisse? Han hette egentligen Bertil Wahlin. En mild man med vitt pipskägg och yvigt hår, som spelade in inte mindre än 12 324 avsnitt av Mitt i Naturen, när han inte skrev böcker eller svarade på naturfrågor i samtliga förekommande tidskrifter. Han var den ultimata bisittaren i TV (i alla fall för sin tid); djupt kunnig om allt som förekom och inträffade i naturen, nyfiken, ödmjuk och försiktig nog att inte pracka på andra sitt vetande. Därför lyssnade man. Därför lyssnade jag. Kanske var han en av mina första idoler.
Det var först när jag läste hans dödsruna som jag insåg att han bott i Linköping i många år, samtidigt med mig. Vad hade jag gjort om jag vetat det? Letat upp honom för att betyga min vördnad? Stalkat honom i smyg? Ingenting? Förmodligen det senare. Vi har i alla fall delat tassemarker, jag och Bisse. Han bodde precis vid den skog där jag själv gått omkring många, många gånger, där jag plockat svamp eller växter, vallat runt barnen eller bara befunnit mig en stund. Men jag såg aldrig Bisse där och det har nog sina enkla förklaringar. Till exempel att han dog 2007, samma år som jag flyttade till lägenheten nära Vallaskogen.
Jag känner mig rätt säker på att Bisse nog varit vid min täppa också. Täppan, min odlingslott i hjärtat av Tinnerö, bara en rask halvlång promenad bort. När jag var där i lördags och grävde upp potatis, drog upp de sista morötterna, svor över rådjuren som slaktat min grönkål, och allt annat man kan tänkas göra när det är dags att lägga en täppa till vintervila, så föreställde jag mig hur Bisse gick förbi. Vänligt strosande, pigga ögon, och med en nick redo under baskern. Han odlade grönsaker själv, men jag vet inte var. Kanske i koloniområdet närmare Vallaskogen, på andra sidan åsen? Eller rent av där jag har min täppa?
Överhuvudtaget tror jag att var jag än varit för att plocka eller leta efter något här i trakten, så har han varit där före mig. Det hade jag aldrig kunnat ana, när jag för länge sedan satt på vinden i mina morföräldrars sommartorp om kvällarna och tittade på Mitt i Naturen på en brusig, minimal tjock-TV. Men nästa dag kanske jag gick på jakt efter blommor att pressa i det gamla skolherbariet. Eller gömde mig när farbror Wilson kom på besök; antroposofen som bodde vid grusvägens slut och som levde på vad naturen kunde ge. Eller kanske jag gick ut i morfars trädgårdsland och drog upp några perfekta sommarmorötter.
Inget av det där hörde ihop för mig då, för där fanns så mycket annat som spretade och vred sig. Men nu förstår jag. Det är bara när vi ser bakåt, menade i alla fall Steve Jobs, som vi kan se mönstret i vårt liv. Det är bara när vi ser bakåt som vi kan dra det där strecket, se vårt liv växa fram som en teckning ur ett virrvarr av punkter. Du kan inte se framåt, men ha modet att följa dina infall och intressen, ha modet att tro på att mönstret kommer att uppenbara sig en dag. När jag drar mitt streck bakåt går det rakt genom de där sommarkvällarna på landet, med Bisse på TV. Det gör mig lite glad att tänka på att hans streck och mitt kanske gått bredvid varandra en kort bit, bara några hundra meter härifrån.
Det var hursomhelst tur att jag fick upp potatisen i helgen innan regnet och kylan hann komma. Jag fick i alla fall upp det mesta av både sparrispotatisen och den mjöliga vinterpotatisen. Och jag skördade av det som visade sig vara mitt mest lyckade experiment i år: sensommarsådd av kinesisk kål. Jag fick hem både pak choi och kailaan i helgen, och de hade växt till sig fint under odlingsväven. För övrigt är vitlöken är nere i jorden, och vintersalladen är sådd. Det finns inte mycket mer att göra.
Nu ligger jag och lyssnar till ett mäktigt höstregn. Det nöter ner de löv som fram tills nu hållit sig kvar på träden. Uppgivet singlar de ner och lägger sig på den tända halloweenpumpan vid postlådan. Tidigare på kvällen var regnet nästan torrt. Det knastrade ner på fönsterblecket. Jag tänker: skördetiden är över nu, något annat tar vid. Kvällarna väller in som en svart flod. Kattan skriker på mig så snart hon ser mig. Hon tänker äta sig fet och sedan sova bort hela vintern. Jag klandrar henne inte.