Jag tvättade fönster idag, och insåg varför jag tycker så mycket om det. Eller, jag tycker egentligen inte så mycket om det, men väl resultatet av det. Det har egentligen inte med ljuset att göra. Solljuset kan vara en riktig plåga, speciellt om våren. Det stänger jag hellre ute. Men om kvällen, när skymningen och halvdunklet kommer, vill jag släppa in skuggan. Den blå, kristallklara skuggan. Tomrummet där ljuset nyss fanns. Som blir som vackrast med nytvättade fönster.
Det brukar jag tänka på när jag står där och gnuggar. Och idag gjorde jag det, om än lite motvilligt. Och med viss sorg. Bland stänk och damm ser jag fingrar, små fingrar. Och de omisskännliga trubbiga avtrycken från barnnäsor, i två olika höjder. Jag gnuggar med tvekan bort spåren, och inser att nästa vår står jag här och gnuggar igen, men då sitter avtrycken lite högre upp. Näsorna på fönstret blir en iskall påminnelse om det som flyr och försvinner, och aldrig kommer åter. Eller är det bara en vänlig påminnelse? Om att ta tillvara på det som är just nu? På de där näsorna och fingrarna som springer runt och sätter avtrycken?
Jag tror att jag skrivit om det förut, men på högstadiet nämnde min biologilärare en gång att vintrarna blir svårare för varje år. Jag förstod inte alls vad han menade, utan såg snöbollar, pulka, skidor och hockeyspelande framför mig. Men som ung är man så ofattbart rik på tid att det inte ens går att föreställa sig att den tar slut. Den är som en förmögenhet som växer ju mer man slösar med den. Nu nickar jag stilla åt det han sade den gången. Det är inte bara för halka, vitt mögel och is på cykelsadeln som ska bankas bort i morgonmörkret, utan ett omisskännligt tecken på att något tagit slut. Timvisaren har rört på sig.
Men nu glömmer vi vintern, våren är här. Första tussilagon är bärgad. Bofinken sjöng mig till ännu en övertidslördag, och krokusar dominerar gräsmattorna. Koltrastar sjunger från hustaken. Första vårpromenaden är avklarad. Det är en speciell typ av promenad, i alla fall för mig, där jag håller ett extra öga öppet mot stigkanten. Där en centimeterstor nässla. Där, bland fjolårsgräset, sticker stormårans köttiga toppar upp. Sommargyllens mörkgröna blad som övervintrat under snön; beska men laddade med vitamin C. Svalörten väntar på sin tid, men bladen sticker redan upp. De allra första, späda maskrosbladen. Det är magert, men skafferiet står på glänt.
Jag går runt och tänker på vårens och sommarens små projekt. Jag har rustat mig lite för en utesommar, om inte annat så för att bli av med ursäkterna. Nu har jag ett bra tält, en bra sovsäck. Till och med ett bra vedkök. Jag testade det idag, för första gången, matade det med hoprafsade småpinnar och kottar (det jag och barnen kallar skrufs) och på nolltid hade jag kokat en panna becksvart kaffe och grillat korv på spett. När köket svalnat vek jag ihop det till ett platt paket, obetydligt större än en av barnens gamla pekböcker. Och inte nog med att det är ett värdigare sätt att koka kaffet på i skogen, jag kan ha löst mitt yakitori-problem. Jag lovar att återkomma till det.
Jag hoppas kunna skriva ett och annat inlägg om att laga mat ute. Alltså, på riktigt. Jag har bläddrat igenom en och annan bok om utemat, men har inte blivit inspirerad. Ja, det går att göra en tragisk chili con carne på spritköket om man tar med några konservburkar, men jag vill snarare utnyttja alla möjligheter som finns. Elden. Glöden. Röken. Trä, vilda kryddor och tid, gott om tid. Den nyfångade fisken. Växterna. Flod, flotte, dagdriveri. Det låter ambitiöst, och det är det också. Kanske lite i övermått.
Men först ska den här delen av våren klaras av. Fönstren. Rabatterna. Övertiden. De små och stora olyckorna. Vi ses på den andra sidan.
