”Billigt vin är godast”, så lydde rubrikerna i varenda tidning förra sommaren och jag undrade direkt hur många gånger jag skall behöva försvara mitt karriärsval denna gång. Antagligen förgäves dessutom, för i slutändan tycker alla sig vara experter på sin egen smak och att avfärda mig som en obotlig snobb är lättare än att lyssna på det jag har att säga.
Det är inte ofta det skrivs långa artiklar om vin i kvällstidningarna, såvida det inte handlar om de bästa boxvinerna under 150 kronor, vilket säkert säljer lika många lösnummer som den senaste bantningskuren. (Aftonbladets redaktion kommer implodera och försvinna i ett svart hål det morgonmöte någon kläcker boxvinsmetoden – Ann-Louise gick ner 3 kilo på en vecka. Under sommaren basunerade flera av de stora ut att billiga viner faktiskt smakar bättre än dyra. Bloggvärlden tog nyheten till hjärtat som den lilla mannens seger över snobbismen, ”[resultatet] bekräftar vad man haft på känn sedan länge” skrev en matbloggare. Beviset: Blindtester av 540 viner med 500 frivilliga provare i USA, där billigare viner slank ner betydligt enklare än de dyra. I alla fall hos de provare som inte hade någon tidigare vinprovarerfarenhet. Studien (som kan läsas i en kortfattad version.) ligger till grund för boken The Wine Trials: 100 Everyday Wines Under $15 that Beat $50 to $150 Wines in Brown-Bag Blind Tastings, vars titel lämnar lite åt fantastin och blivit en succé i hemlandet. I det evigt prismedvetna Sverige skulle en översatt version säkert bli en storsäljare. Det är nästan så att man känner för att svälja hedern och sno idén.
Att ifrågasätta studiens sanningshalt i sig vore att skjuta sig själv i foten. Forskare vid Handelshögskolan i Stockholm har hjälpt till och statistikerna vid Yale har gjort sitt. Däremot tål frågan: Är allas smak lika mycket värd? en diskussion. Det visar sig nämligen att hos de frivilliga som deltagit i studien som har någon form av provningserfarenhet så finns det en förkärlek för de bätt… förlåt, dyrare vinerna. Detta kan man tolka som medierna gjort: So what! Vinexperter schminexperter, vem bryr sig om er, för oss smakar det billiga bevisligen bäst! Slutsatsen är rent ut sagt löjlig, och förklaringar som att människor med viss smak söker sig till sommelieryrket är det bästa man kan komma på för att förklara diskrepansen.
Anledningen är antingen att man inte orkat kolla upp vad en blindprovning är och hur man tolkar resultatet av en sådan eller så har man insett värdet som finns i storys som låter folk rationalisera sina konsumtionsmönster.
I en blindprovning serveras viner utan att vintestaren får se etiketten på flaskorna. Tanken med att prova blint är att eliminera förutfattade meningar och enbart bedöma kvaliteten på det som finns i glaset. Ofta finns det ett tema, exempelvis röda viner från Rioja och målet är då att bedöma de olika vinerna utan att veta vem producenten är eller vad flaskorna kostar. Då kan provningen sägas vara halvblind. När vinerna serveras helblint så är inget känt om vinet, inte druvan, ursprung, årgång etc. Det senare fallet är ofta en utmaning där provaren ska identifiera vinet så nära som möjligt.
Båda typerna av blindprovning är effektiva verktyg som man använder sig av för att bli en bättre, mer objektiv provare. En van provare lär sig att bortse från den personliga smaken och sätta sig utanför den rådande situationen och fundera kring vinet med frågeställningar som ”hur kommer detta smaka tillsammans med en härlig höstgryta?”, ”hur kommer det att smaka om tio år?” eller ”hur kommer det att smaka två grader kallare?”. En vanlig konsument som utan träning sätts i samma situation kommer enbart att kunna besvara frågan ”hur smakar detta vin för mig just nu?”.
Situationen förvärras ytterligare om man skall jämföra flera viner vid sidan av varandra. Experten är här förhoppningsvis rutinerad nog för att kunna bedöma vinerna på ett korrekt sätt. Men även de mest erfarna vinrecensenterna beskylls ofta för att sätta höst betyg på det mest charmerande, uppenbara vinet. Ofta handlar det om koncentrerade, fruktiga viner utan markerad strävhet och syra, gärna med en liten gnutta socker i. Efter att ha provat ett sånt vin kommer ett med mer subtila frukttoner, med hög syra och sträva tanniner (ni vet, ett sånt vin som inte bara utvecklas väl i flaskan med tid men även ofta fungerar bäst till mat) smaka utspätt, surt och tråkigt. Hur skall då en vanlig nöjesdrickare kunna göra en korrekt bedömning, när experterna så ofta misslyckas?
Som ett exempel är jag (bland mycket annat) svag för kraftiga viner från norra Italien, viner som ofta har så mycket syra och tanniner att de sällan lyser utan mat vid sin sida. Det är inget man dricker på egen hand och sällan utan minst ett halvt decenniums lagring. En oerfaren provare kommer i en blindprovning helt enkelt skriva ett sånt vin som alltför tufft och surt. Men det är just sådana flaskor som tillsammans med en viltragu en kall novemberdag förvandlat så många ointresserade budgetdrickare till fullskaliga vinnördar.
Det mest citerade exemplet i studien är en flaska torrt mousserande vin från USA för $10 som slog Dom Pérignon för $150, men ett kanske bättre exempel är Charles Shaw Cabernet Sauvignon (mer känd som Two Buck Chuck då en flaska kostar under två dollar) som tydligen uppskattades mer än en cabernet från prominenta Napa Valley för $55. Skulle en flaska industriellt framställt alkoholiserat läskeblask vara den bättre av de två dryckerna? Knappast. Men antagligen den mest omedelbart flörtiga. Och är det något man är bra på inom massproducerande industrier (glöm den romantiska förställningen om vinbonden som vandrar runt och tar hand om sina rankor, den existerar inte på denna nivån) är det att identifiera vad den stora massan charmas av, vad som man kan sälja till flest möjliga. Tänk Coca-Cola! Tänk McDonalds! Då är resultatet i studien inte längre så uppseendeväckande, det är faktiskt ganska förutsägbart, McWine är solklar vinnare.
Därmed inte sagt att dyra viner automatiskt är goda viner. Studien har säkerligen belyst ett flertal mer nyanserade exempel på viner där efterfrågan och image drivigt upp priserna till för höga nivåer. Vinskribenter gör ju sitt för att trissa upp priserna också och det som började med att lyfta upp okända prisvärda viner slutar ofta i extrema priser. Men det är en hel artikel för ett annat tillfälle. Att försvara prislappen på Dom Pérignon vore dumt. Men å andra sidan så är det en viss grupp människor som köper Dom Pérignon och de störs ju uppenbarligen inte av prislappen. Så varför skall vanliga konsumenter som aldrig skulle komma på tanken, eller ens vinälskare vars önskelista säkert innehåller hundra champagner innan man kommer till Dompan, bry sig ett smack om prisvärdheten?
Det demokratiska, politiskt korrekta svaret på frågan om huruvida allas åsikt är lika mycket värd är just det, bara politiskt korrekt. För naturligtvis är det inte så. Vi litar på experter i olika situationer för att de har rätt. Inte alltid, men oftare än gemene man. Du går till din bilmekaniker för att han hör andra saker i motorljudet än vad du själv gör. Ibland går man på en nit och betalar dyrt för något onödigt, men faktum kvarstår att det är för din egen skull som du återvänder. Lättare är det att racka ner på vinexperter då vin inte är något nödvändigt och ses som ett uttryck för allt snobbigt och pompöst i världen. För ingen hade väl kommit på tanken att sätta likhetstecken mellan popularitet (eller kommersiell gångbarhet) och kvalitet i en handvändning när det gäller något annat? I så fall så sätter jag en låda Lafite-Rothschild 2005 på att Dan Brown får Nobelpriset i litteratur 2008.
Är dyrast alltid godast? Ska viner testas blinda? Släpp loss i vår vindiskussion!