Hur lång ut i havet måste man gå för att få sig ett järn?
Hade du stått på Venice Beach i Kalifornien en sensommardag 1922 hade du fått vada ut cirka fem kilometer (3 nautiska mil). Där började det fria, alkoholstinna vattnet. Här fick man stjälpa i sig det som stunden krävde. De bibelbältade amerikanerna sökte senare under förbudstiden att gripa längre ut i havet för att fånga in syndare. Tre “miles” skulle bli tolv “miles” (det vill säga det som idag räknas som territorialvatten enligt Förenta nationernas havsrättskonvention).
Bättre att förekomma än att förekommas. Varför kröka på gränsen, när man ta i med råge. Twelve Mile Limit it is!
Twelve Mile Limit är en kraftig pjäs som för säkerhets skull bör avnjutas på säkert vatten, långt ifrån lagens långa arm. Rom, rye och brandy, och så litet syra och sötma på det. Trevlig färg som minner om en ullungrönn i höstskrud.
Här får vi en sofistikerad havskamrat med bra syra som balanseras upp av den småbittra sötman i grenadinen (förutsatt att du gjort grenadinen själv, då den köpta är alldeles för sötsliskig). Den vita romen bidrar med en rund fatkänsla som ackompanjeras med kraftig rye och brandy. Det blir en otroligt balanserad cocktail som sjuder av elegans och inrökta draperier från en sammetsklädd bar någonstans i Amerika för många år sen.
Det är härligt att dricka den här typen av “gamla” cocktails. Smakpaletten känns igen från andra cocktails från denna era, och kännetecknas just av balans tillsammans med rena, enkla smaker som bara vill dig väl, utan att smickra allt för mycket. Lite som den där sköna läskeblasken från tidigt 80-tal, Merry – med fullvuxen smak. Minns ni?
Twelve Mile Limit
En livboj på öppet hav.
- 3 cl vit rom
- 1,5 cl rye whiskey
- 1,5 cl brandy
- 1,5 cl grenadine (använder du köpt grenadine, ta litet mindre)
- 1,5 cl citronjuice
- Blanda rubbet i en shaker.
- Skaka som attan tillsammans med mycket is.
- Sila upp i kylt cocktailglas
- Slut ögonen och dröm dig bort till Doggers bankar.
Skål!