Hur kul får kockarna ha det? Jo, hur kul som helst så länge det inte är på gästernas bekostnad. Jag ska snarast laga furikake!
Skrivet av
Hur kul får kockarna ha det? Jo, hur kul som helst så länge det inte är på gästernas bekostnad. Jag ska snarast laga furikake!
Kommentarer
12 svar till ”WD-50: Skojsigt värre”
Det finns tillfällen då man som kock bara kan stå vid sidan om folk som kommer på sådana här saker och liksom bara “chips, vad coolt” och sedan nästan känna sig lite melankolisk över att man själv varken har kunnandet, modet eller ens intelligensen att komma på att man kan leka med maten för att göra balla grejer…
Ibland är man en väldigt liten kugge i den stora maskin vi kan kalla “köksbranchen”. Det känns skönt att veta att det finns andra som oljar den med nya idéer.
Riktigt, riktigt ballt, i alla fall.
Jag köper furikake. Molekylärt eller inte.
Du kan ju rapportera hur det blir :)
Här är en länk till en otroligt skitnödig meny. Definitivt kockar som har kul på gästernas bekostnad och servis som inte förmår att förklara vad de udda elementen och okända orden är på ett trevligt utan snarare nedlåtande sätt.
http://www.kyrkbynskok.com/images/meny_a_la_carte.pdf
Här är min personliga favorit från min länk ovan:
“Destillerad jordgubbssoppa serveras med svart
kvevetorkad jordgubbsglass, kardemummacrunch
samt poppade chokladmolekyler”
Om man vill svänga sig med fina kemi ord kan man väll åtminstone stava kväve rätt :P
Emma: När jag såg menyn visste jag precis vem köksmästaren var… Och det här är nästan skrattretande. “Ja, vi tar i så vi får bajssmak i munnen”, men utan någon som helst känsla, passion eller kärlek. Det är bara tillkrånglat för sakens skull.
“Se vilken svår mat jag kan laga”,
Ja, men ingen vill ju äta den?
Med förrätter som börjar på typ 150 spänn känns det – i norrland – kanske som om det här projektet inte blir så långvarigt?
(Och jag hade rätt om köksmästaren).
Ok, ni får gärna kritisera konstruktivt men jag tycker att det där språket är lite över gränsen. All respekt för kockar som vågar satsa stort i glesbygd.
“Något tålde han skrattas åt, men mera hedras ändå”.
Använd samma språk här som ni skulle göra om ni framförde kritiken direkt till personen i fråga. Ni kan lita på att kökschefen i fråga hittar hit förr eller senare.
Dessutom tycker jag att många av smakkombinationerna kändes bra.
Lisa: Du har givetvis rätt. Ursäkta. Du får gärna ta bort min kommentar ovan.
Poängen är – även om jag nu ser att det blev hårdare än jag menade – att det ibland är en fin linje mellan att vara “innovativ” och att vara “tillkrånglad”. ‘Nuf said.
destillerad hjärtmuskelgelé och cornflake fizzy…
Känns definitivt lätt molekylärt men jag kan ibland undra liksom, varför? Lagar man mat för gästen eller för att menyn ser kul ut? Fast vad vet jag, det kan ju vara väldigt framgångsrika. Och jag gillar att äta mat där man verkligen har tagit ut svängarna men när det går till överdrift… ge mig en pyttipanna tack…
all matlagning är molekylär…
Ursäkta, det kanske blev lite hårt i min inledande kommentar som satte igång diskussionen. Jag skulle nog kunna säga till köksmästaren vad jag tycker om det krångliga språket, även om jag så klart inte skulle använda just formulering “skitnödig”.
Jag tycker absolut att det är kul att någon vågar satsa. För det finns absolut folk som längtar efter lite mer fancy mat. Det finns ju några bra ställen med lite mer kreativ mat i Norrland, men de är relativt få. Men om man drar igång en finätarrestaurang borde man ta hänsyn till just detta. Man kanske kan beskriva maten så att gästerna fattar. Visst finns det gott om gastronomer i Norrland som fattar exakt vad allt betyder och kan föreställa sig smakerna. Men – vi är ganska många som faktiskt inte gör det. Man kanske också kan ha personal som kan förklara menyn på ett smidigt sätt så att gästen inte känner sig puckad. Det går att förklara “udda” mat på ett sympatiskt sätt – tycker Peacock i GBG är ett lysande exempel på detta.
Om det bara hade varit menyn kanske jag inte hade reagerat. Men meny, lite halvsnorkig personal kombinerat med att de inte längre serverar vanligt kranvatten eller loka utan “renar sitt eget vatten direkt på restaurangen för att det tar fram matens smak mycket bättre” gör att jag bara skakar på huvudet.
Som kanske framgår har jag varit där. Maten var långt ifrån det bästa jag ätit, kanske förtogs det lite av att jag tyckte hela situationen var lite löjlig. Allt var inte negativt, de var generösa och skickade in en liten extra rätt utöver det vi beställt och var bra på att fixa alkoholfria alternativ, till exempel.
Själv gillar jag det befriande i att faktiskt kunna använda ordet “gegga” i en meny. Brukar snarare bli trött på det högtravande menyspråket, med krångliga (och ofta felaktiga) omskrivningar för något som sedan visar sig vara just… gegga.