Det är med stor beklämning jag läser informationen om dig själv på din halvt övergivna blogg “…[jag] förväntas här fundera över datt och ditt. Insh’Allah”. Liknande förakt inför sitt eget uppdrag och sina läsare har jag sällan skådat.
Din krönika om den betydelselösa, larmande bloggvärlden präglas av samma förakt. Här parad med en hätskhet och förvånande brist på insikt. Det är naturligtvis inte sant att nätdebattörer fått sitt mandat för att de lyckats skapa en hemsida utan för att de lyckats skapa en engagerad läsekrets. Upplever du själv att det är lätt att få engagerade läsare av din blogg? Nej, inte ens med all din expertis och med en stark tidning i ryggen har du lyckats nå ut.
Du har helt rätt i att vi kanske inte ska ta de sannaste historier på fullaste allvar när de ges skönlitterär form. Ändå är Liza Marklunds läsare upprörda. Kanske inte för de där orden “sann historia” på omslaget av boken Gömda; men för att boken av de så välresearchade journalisterna använts som ett slagträ i politiska debatter. Att den faktiskt sorterats som fakta och inte fiktion på bibliotek. Och att den dessutom i det nya ljuset kan anses främlingsfientlig. När osanningen har vittgående politiska konsekvenser bör den inte bedömas lika lättvindigt som skönlitteratur.
En sak du också tycks ha missat är att bloggandet är en social och kulturell revolution. Vi pratar om att en stor del av befolkningen som varit utan röst plötsligt börjar klä sina känslor och tankar i ord. Något en kulturredaktör borde vara begeistrad över. Hur kan du undgå att fascineras av det som händer? Åh, visst är det ytligt ofta: vissa av oss vill visa upp dagens outfit. Någon vill dela med sig av ett recept. Andra av oss får stöd av kompletta främlingar när vi går igenom en skilsmässa eller vårdar ett döende barn.
Förstår du inte vad du missar? Att se alla dessa människor växa i självförtroende, att följa deras språkliga utveckling, att se hur nya kontaktnät föds. Bokcirklar, läshelger, matbloggsfester. Att uppleva hur människor blir sedda och bekräftade på ett sätt de aldrig tidigare blivit. Reserverade svenskar sätter ord på sina känslor, visar uppskattning, uppfostrar varandra. Och vi engagerar oss socialt och politiskt. Jag är en av dem som för första gången börjat följa den politiska debatten tack vare bloggarna. Åh, visst finns det flams, trams och dåligt språk. Ja, det går drev, nog förekommer hat, mobbing och avund. Men det är sannerligen inte unikt för bloggvärlden. Ta en titt i tidningshyllan bara.
Den DN-artikel om FRA-motståndet som du refererar till i kommentarerna har för övrigt visat sig innehålla en rad felaktigheter och obekräftade uppgifter. Trots att det var “riktiga journalister” som skrev den. DN ger inte ens de utpekade möjlighet till genmäle. De svarar på sina egna bloggar och debattsajter. Eftersom du inte läser dem missar du sanningen.
Bland de vänner jag lärt känna genom bloggarna finns allt från sjukpensionerade vårdbiträden till ledarskribenter. Ett par av dem har gått till att försörja sig helt eller delvis som skribenter. Det kanske är guldkornen du pratar om? De som är viktiga för dig. Men det viktiga för mig är faktiskt alla de andra; de för dig obetydliga sandkornen. För de är så oändligt många fler. Lågt räknat handlar det om många tiotusentals människor, kanske hundratusen. För att det är här förändringarna är intressanta. Jag tror människor växer lite grand när de tränar sig på att kommunicera i skrift om det som ligger dem varmt om hjärtat. Det är läsarna och de potentiella läsarna till din tidning som växer, som får mer makt. Det är de som genom länkar avgör om er tidnings sajt och din blogg ska lyckas på nätet. Och du vill inte kännas vid dem.
Jag är stolt över en del yrkesmässiga saker i mitt liv. (Och en hel del saker skäms jag över.) Men det jag är mest stolt över är att jag fått så många att börja blogga. Om mat, om politik, om sig själva. Att använda ordet, att göra det till sitt. Inte bara låna det av sådana som du och jag. Och ofta överträffar de oss.
Medan det pågår en revolution är det enda du förmår se är den lilla grupp bloggare som du upplever gör anspråk på ditt revir. De flesta av dem anser sig inte vara en ersättning för media utan ett komplement. Och många av oss har en fot i varje värld.
Jag tycker oändligt synd om dig som väljer den skrämda trångsyntheten, som inte förmår vara en del av det som händer, som väljer att inte forma framtiden. Du hade behövts.
Vänlig hälsning, Lisa
PS. Det här är några bloggar som håller en oerhört hög kvalitet.
Hemliga morsan skriver roligare och vassare om samtid, politik och privatliv än någon annan.
Mat och politik skriver vackert om glädje, sorg, politik och surdegsbröd.
Lotten som varje år skapar en litterär julkalender som piskar allt, jag menar allt, som tidningar åstadkommer i den vägen. Läs kommentarerna! Var finns en liknande diskussion? 2007 var bäst hittills.
Ilva Beretta skaffade en kamera för att ta bloggbilder och är nu proffsfotograf.
Lotta Lundgren som skriver om mat på ett roligare, mer intelligent sätt än någon annan.
Stationsvakt som har uppfunnit ett nytt sätt att kommentera samtid, dåtid och framtid.
Vinlusen ger oss inblick i en kinesisk vardag. Med ett uttryck som pendlar mellan uppgiven valhänthet och svindlande klarsynthet.
Kommentarer
40 svar till ”Off topic: En kulturredaktör ointresserad av kultur (och sina läsare)”
Förtjusande bra skrivet av en “dilettant”, Lisa!
PFI har i och med sin krönika för evigt skrivit in sig i min bok som ett skämt; en parodi på Den Store Journalisten med Det Viktiga Uppdraget. Synd att en så bra författare skulle visa sig vara en sån tönt.
Jag vill tro att han faktiskt kommer till sans. Han är en bra författare. Någon redaktör borde granskat texten innan den lades ut på nätet. Om inte annat för att det är ekonomiskt självmord att öda förakt över läsarna.
Lysande inlägg Lisa. Och tack för det fina omnämnandet.
Så skönt att du tar bladet från munnen. Vill du vara så vänlig och skriva till Jan Guillou också, när du ändå är i farten.
Och jag tackar också för det fina omnämnandet.
Jag vet inte vad jag skulle börja så jag är glad att du skrev brevet Lisa!
Det är som vanligt, hu så hemskt att vanliga personer skulle fåhöras och kanskt tom säga något vettigt. Även om jag inte är ett fan av Ring P1 gillar jag idén att vanliga personer får en möjlighet att genomtränga etern. Likadant med bloggar… Att det inte verkar förstås att bloggandet finns i varierande kvalitet och uttryck och att det ger en möjlighet för folk som inte fysiskt kan träffas att diskutera ändå är rätt fascinerande.
Det tyder ju på att ankdammen är alldeles för liten för de fula ungarna som nu kommit på att dom ska bada, dom med.
Jag ser fram emot en till blogg av dig Lisa! :)
Vad fint du skriver om alla bloggare! Det värmer i hjärtat :) Har själv upplevt hur en helt ny värld öppnat sig och fått kontakt med människor jag aldrig annars hittat! Aldrig kunde jag väl ana vad som väntade när jag startade bloggen min.
Fantastiskt bra text. Du lyckas samanfatta något som egentligen är så fantastiskt att det inte bord elåta sig beskrivas.
Bloggarna är den nya folkrörelsen. Och precis som du så bra beskriver – ett fantastiskt demokratiprojekt!
Om man kunde nominera ett inlägg till Årets Bästa i en bloggtävling skulle jag lobba benhårt för denna. Helt otroligt bra skrivet.
Som humanist skäms jag över alla självutnämnda “kulturvetare” som avslöjar sin inskränkthet och sitt förakt över de människor som faktiskt engagerar sig och försöker uttrycka sig och nå ut till sina medmänniskor. Vad är det för bitter, unken missundsamhet i deras själ som får dem att bete sig så här?
Tack allihopa! Era fina ord värmer! Jag skrev texten för ett par dagar ssedan och vågade inte publicera för att den kändes så… banal. Jag är ganska konfliktskyg när det gäller ämnen utanför min normala sfär.
ett ord en gång till: bra!
Fantastiskt skrivet Lisa, det rörde mig nästan till tårar. Man känner ditt engagemang rakt in i hjärtat, till och med genom internets väggar. Vackert helt enkelt!
Jag som trodde att tråkmånsarna försvunnit och i stället för att vara trista själva hängt på det nya. Det är kul och det är stor gemenskap och det är mycket kunskapsöverföring i bloggandet…
Fint skrivet!!
Och du fick mig att börja blogga så det tackar jag för!
Amen, herregud, Lisa. Det här kan ha varit något av det finaste jag läst. Eventuellt återkommer jag när jag inte har drygt tre liter rödvin i blodet. Om jag är för bakis då vill jag ändå ha sagt “well fucking done!”.
Bra! Och tack också. Kram/Daniel
Jättebra skrivet, du uttrycker det så klockrent!
Och det är HELT ok att du startar en ny blogg, det ser jag fram emot!
Lysande Lisa! Vilken skärpa!
Riktigt bra skrivet. Och “Mat och politik” är nog den vackraste bloggen jag läst, inte minst när den var som sorgligast i vintras.
Nu vet jag att jag får samtliga kommentatorer samt Lisa på mig. Men varför är ni så förbaskat överkänsliga? Det är väl självklart att det allra mesta som produceras på bloggar är rent trams och att det inte är ambitiösa bloggar som den här eller Taffel som han åsyftar. Jag blir också fullständigt matt av all konsensus och ibland rent fjäsk som odlas i kommentatorsfälten, det är så geggigt att man blir tokig. Att förhålla sig kritisk till det utesluter inte att även traditionella medier har sina kvalitetsproblem.
Kära Lisa,
tack för ett fint brev/blogginlägg. Det värmer verkligen att kritik kan uttryckas på ett så konstruktivt och trevligt sätt. Jag ska omedelbart när jag här satt punkt klicka mig igenom dina bloggtips.
Jag är, vad man än kan tro, ingen blogghatare – jag följer regelbundet en handfull. Och precis som du argumenterar i ditt inlägg så fyller bloggarna en ny viktig funktion på flera plan, där nya givande bekantskaper kan göras. Jag kan bara säga, fortsätt – det är en spännande resa detta!
(Vad gäller min egen tomgångsgående blogg så är den något som lagts ovanpå mitt vanliga arbete, det vill säga inget jag valt. Jag skulle inte själv ha en blogg, eftersom jag dels har nog annat att skriva som det är, dels vet jag inte vad jag skulle ha att säga som skulle kunna intressera andra. Att ha trafik på bloggen blir alltså inget egenvärde för mig. Hittar någon dit och mot förmodan finner de fåtaliga inläggen läsvärda så vackert så. För egen del längtar jag mest efter mindre ytlig information och efter mer fördjupning och eftertänksamhet. Obs, detta sista har inget med bloggar att göra. Det var bara en suck av den mer allmänna sorten – när massmedierna satsar på mer och mer och snabbare och snabbare så undrar jag vad som hände med det lilla ordet bättre.)
Och till Lisa FW: Det har uttryckts önskemål om att mina krönikor i tidningen ska vara mer polemiska, så den här aktuella var ett mer eller mindre lyckat försök i genren. (Pennans udd – som jag tänker mig den – är egentligen mest riktad mot de traditionella massmediernas räddhågsenhet, inte den bloggosfär som Lisa skriver så fint om.) Texten tröskades alltså genom redaktionen och efter några ändringar gick den till tryck. Den krönika jag ursprungligen skrev för det senaste numret förvisades i stället till den dammsamlande bloggen.
Peter: Tack för svar! Och trevlig läsning! ;-)
Du kanske rent av får lust att blogga själv.
Louise: Jag tycker visst att man får vara kritisk till specifika bloggar. Men din smörja är någon annans guldkorn.
Jag uppskattar konstruktiv kritik av bloggosfären och kan verkligen förstå uppgivna suckar men jag tolererar inte förakt. Förakt är en farlig och okonstruktiv känsla som skapar avstånd. Med förakt åstadkommer man ingen som helst förändring.
Många börjar med att skriva valhänt och trevande men utvecklas med tiden.
De bloggar som inte passar mig läser jag inte. Precis som jag knappt läser kvällstidningar, motortidningar eller skvallerpress.
Att som kulturredaktör välja att ställa sig utanför en så viktig del av samtidskulturen (och sina läsare) är lite korkat. Att dessutom uttrycka sitt förakt är faktiskt sorgligt.
Louise: Det jag försäker säga är att det är inte det du kallar för seriösa bloggar som är intressant. Utan att så väldigt många växer litegrann. Politiskt, stilistiskt och känslomässigt. På samma sätt som idrott aldrig får reduceras till elitidrottsmän, det handlar om folkhälsa för alla. Friskis & Svettis betyder minst lika mycket för folkhälsan som Gunde Svan, Ingemar Stenmark och Mats Wilander.
Låt oss välkomna och omfamna detta nya medium som en tillgång i det stora informationsbruset. I det stora, brusiga kan man upptäcka det lilla, finkorniga.
Eller vice versa.
Ja, jag vet inte. Det är vackert att du när denna tro, själv blir jag mest dyster när jag ser mig omkring i blogglandskapet. Det är en fin tanke med bloggnätverk som ett slags barfotaseminarium där ni som håller på peppar varandra och skapar kunskap tillsammans. Så tycks det vara på sina håll och sånt är värt all respekt. Men jag vidhåller att det mesta tyvärr är rent dravel. Och jag blir riktigt bedrövad över när bloggare som inte alls håller den nivå som finns här rör sig med stora anspråk eller inte tolererar minsta invändning mot rätt förenklade teser, trots att tankemödan bakom postningarna är ytterst liten.
Louise: jag vet inte vilka bloggar du läser. Jag har inget problem med att folk skriver sämre än jag eller har andra åsikter. Jag har inget problem med att de skriver saker som inte intresserar mig.
Naturligtvis finns det de som skapar dålig stämning, hetsar och är elaka.
Ofta går de att kommunicera med, ibland får man dem att ändra sin världsbild en liten smula. Ibland ändrar de min.
Blir man attackerad på sin egen blogg, sitt eget bord av en okänd som inte bemödar sig om netikett blir man ganska otrevlig. Får man konstruktiv kritik framförd med respekt eller en ilksa som inte är fföraktfull brukar diskussionerna bli givande.
Louise; Jag tycker faktiskt att din von oben attityd är lite skrämmande. Även om du kanske tycker det är dravel, så kanske inte alla tycker det. Det är bara bra att det finns bloggar åt alla, även om jag bara läser 1 promille av alla bloggar som finns. Det räcker för mig, och den promillen har vidgat mina vyer och fått mig att tänka i helt nya spår. För att jag närmar mig dem förutsättningslöst. Personligen anser jag att dina kommentarer är dravel, och att det inte verkar finnas så mycken tankemöda bakom dem. Men det är OK, det finns säkert massor av folk som håller med dig, och som får sina vyer vidgade. Vi är alla olika, och inspireras av olika saker.
Det är inte alltid tankemödan bakom mina inlägg är så stor. Det beror vanligtvis på att jag inte har så mycket tid att tänka till på mina blogginlägg; det blir efter ett (mer än) heltidsjobb, omhändertagande av band, socialt umgänge och friskis. Jag anser inte att det ska betyda att jag måste hålla käften. Mina blogginlägg ska inte jämföras med professionella skribenter; de kan ägna 40 timmar i veckan åt att fundera på hur de ska framföra sina åsikter. Att deras artiklar är bättre formulerade än min, och andras, blogg betyder dock inte att det alltid finns mer substans bakom.
Att hävda att 90% av bloggarna är dravel är som att hävda att 90% av allt som sägs är dravel. Det kanske i och för sig stämmer, men vad ska man göra åt det. Be att folk håller käften så fort de säger något man tycker är ogenomtänkt? Ja, kanske.
Det som blir tröttsamt är övertron på den “redaktionella” processen. Jag har ingen aning om vad en redaktionell process är men PO uttalade sig att “problemet” med bloggar var deras snabba kommunikationsvägar. Att kunna skriva ihop ett inlägg och trycka enter, men att det i sig innebär sämre research, sämre stilistik, sämre innehåll, det ifrågasätter jag starkt. När begåvade människor bloggar om sina favoritintressen kan de slå vilken slätstruken allmänskribent som helst. Jag har läst trädgårdsbloggar som får allt om trädgård att verka som dagis – jag läser allt om trädgård också – jag läser alla möjliga sorters bloggar. Det som blir besvärligt över tid är att det förakt som här talas om bara är oproduktivt. Man behöver inte längre ha en tidning i ryggen. Förut kunde man skriva men kanske inte nå ut på samma sätt som man kan nu och där media inte kan se att man kan spela på samma planhalva, att sakkunskap och skrivförmåga inte är något man äger utan kan skaffa sig, förfoga över, dela med sig.
Jag har ingen tidning i ryggen, ingen redaktionell process heller. Jag kan inte skriva på något annat vis än det som definierar mig. Jag vill däremot gärna dela med mig. Jag läser andra som vill dela med sig. På det viset har jag träffat människor som jag har ett oerhört intressant utbyte med.
Man får tycka om bloggar som man vill. Den som bloggar vill inte se sitt arbete, den tid man lägger ner och de människor man har kommit att hålla av dragit genom en dammsugare å så många gånger. Det är som om vi skulle stå med högafflar utanför DNs redaktion var och varannan dag. Vid det här laget är det väl varje timme på det stora hela. Förstår man inte grejen, då förstår man inte grejen. Fine. Det är tillåtit att inte förstå eller vilja förstå eller att utesluta de två första och helt enkelt bara säga att jag gillar inte. Okej, läs konventionell media med sin redaktionell process. Jag kommer fortfarande att kunna ge dig t ex tio politiska bloggar som skriver bättre, mer underbyggt och faktakontrollerat än en tidnings ledarredaktion.
Till försvar för som det oftast blir, det handlar lika mycket om människorna bakom som det handlar om det som skrivs. Och som läsare har man samma möjlighet med bloggar som man har med papperstidningar. Läs inte. Kort och gott. Ska man problematisera lite mer så är det inte vidare svårt att hitta de tio högst rankade inom så och så ämne. Om man nu tycker att kvaliteten och tonläget på det man läst förut inte passar. Och allt passar en inte, samma med vanliga tidningar som med bloggar. Jag läser inte motorbloggar. Däremot läser jag blomsterbloggar om fröplantering in vivo.
HeMo: Lugn och fin nu!
Jag tycker att det finns väldigt många bra tidningar. Tidningen Vi är en av de bästa. (Förutom att de i perioder varit galet dåliga på rubbar, puffar och ingresser). Och de flesta journalister arbetear under hård tidspress.
Nu måste jag sova och har inget mer vettigt att säga. Så jag håller käften. Hmm. Sagor för barn över 18 år, anyone?
Det är alltid lika kul att följa den debatt som uppstår när någon påpekar att många bloggare är lättstötta.
Genast kommer det inlägg – från just bloggare – som formligen kokar av ilska. Lättstötta? Vi? En sådan gemen och usel lögn!
Old Fat Top: Om du läst lite mer noga hade du sett att de HeMo reagerade mot inte var påståendet att bloggare är lättstötta utan idén mot att det vanliga människor uttrycker i stort sett genomgående är smörja.
För övrigt är det en ganska jobbig situation när anonyma personer med löjliga nick raljerar. Det finns en enkel tumregel: Om du är anonym elelr inte har en tidigare relation som kommentator ska du visa mer respekt. En annan mer personlig reflektion är: ju fånigare nick desto mer substanslös kommentar.
Lisa: Jag hade bestämt mig för att sagt vad jag hade att säga i den här diskussionen och avhöll mig därför för att bemöta de senaste inläggen. Men när du säger att jag förfäktar “idén (mot) att det vanliga människor uttrycker i stort sett genomgående är smörja” så får du det till en elitism som jag inte känner mig bekväm med alls.
Var exakt i det jag skrev har du sett ett förakt för så kallade vanliga människor?
“känner jag mig inte bekväm alls” ska det stå förstås…
Blev dubbeltokigt där, tror jag. Inser att jag är hungrig och ska därför stärka mig med Heta mexikanska bönburgare, klyftpotatis, tomatsås och yoghurt. Receptet är från din vegobok som jag gillar skarpt.
Allt gott!
Jag anser att bloggare är just vanliga människor som uttrycker sina tankar. Om du anser att de inte är vanliga människor utan någon annan typ av människor eftersom de mest producerar “rent dravel” så ber jag om ursäkt.
Jag gillar att människor producerar istället för att bara passivt konsumera. Vad de producerar är mindre viktigt, i synnerhet i en första fas. De flesta blir bättre ju mer de producerar.
Jag tror faktiskt inte att du menar att vara elitistisk men det är lätt att tolka dina kommentarer just så.
Personligen försöker jag peppa fler att först börja blogga och sedan att bli “bättre” på det.
Louise: Ha det härligt och tro mig: jag får också hicka av förskräckelse när jag läser en del modebloggar etc.
Som sagt: Det blir ofta komiskt när bloggare ska dementera att de är lättstötta.
Lättstött och lättstött. Bloggare vill bli erkända för sitt existensberättigande, för sina insatser och för att det inte sitter pr-byråer och regiserar var som blir ett förvånande inslag i svensk politik. Mycket få bloggare är betalda bloggare. De gör det på sin fritid, de bloggar om saker de kan, som de forskar sig till på egen hand. För vad man bidrar med, för det vill man inte bli avfärdad. Därför blir också gensvaret om påståenden att man bara är ett skämt, som grupp betraktat, inte vidare hjärtligt mottaget. Så de finns dem som bloggar om sånt men inte vill läsa om, det är som att titta på något högerextremistiskt och säga att alla tidningar är likadana och därför läser jag inga tidningar. Ska man avföra alla bloggar som oviktiga då kan man åtminstone, ÅTMINSTONE, veta vad det är man pratat om och det är det oerhört få som gör.
Old flat Top: och jag har lika omåttligt roligt åt folk som bara vågar vara raljerande under falsk flagg. Så fint att vi roat varandra ;-)
Visst uttryckte jag mig sarkastiskt, men det finns ett verkligt fenomen som tål att diskuteras.
Delar av den så kallade bloggosfären ägnar sig ofta och gärna åt angrepp mot andra (i synnerhet de så kallade gammelmedierna) men är själva ytterst dåliga på att ta kritik.
En del av inläggen ovan är exempel på detta. Det finns många andra: jag läste nyss en bloggare vid namn Isobel Hadley-Kamptz som kallade Fröberg Idlings text för “en spya”. Hon påstod, om jag förstod texten rätt, att sådana som han är “emot Internet”.
För att inte tala om alla som kände sig personligt kränkta av DN:s enligt min åsikt alldeles utmärkta reportage om opinionsbildningen kring FRA-lagen.
Den typen av reaktioner ger ett omoget intryck. Om man vill bli respekterad och tagen på allvar kan man inte börja tugga fradga så fort någon säger något man ogillar.
Hoppas du förstår vad jag menar, även om du inte håller med.
PS: Falsk flagg? Vilka signaturer betraktar du som “falska” och vilka anser du vara äkta?