Utekväll i stockholm: Zink Grill och 19 Glas

Igår firade vi att Johan tagit hem tredjepriset i en matematiktävling för lärare. Jag var gruvligt imponerad, precis som en älskande hustru bör vara. Inte minst med tanke på att de som slog honom var två lag som samarbetade. Men vart ska man gå en tisdagkväll då man är trött? Valet föll på Zink Grill, ett ställe vi varit nöjda med för ett par år sedan. Så nöjda att vi faktiskt valde i princip samma rätter som förra gången.Vi älskar också det faktum att inredningen är kongenial och att publiken är mer avslappnad än på andra ställen runt Stureplan. Ett säkert kort helt enkelt.

Till förrätt petade jag i mig en bit fin bit paté med just lagom leversmak. Runt patén fanns ett hopkok på “balsamico” och jordgubbar ringlat som faktisk var ganska gott till eftersom patén var mild. Mindre roliga var de alltför vinägerskarpa soggiga inlagda kantarellerna som krockade med jordguben. Johan valde en generös portion ravioli med oxsvans i fin lätt buljong. Jag tyckte att oxsvansen kunde vart saftigare men Johan ansåg att smaken och den finstämda kryddningen (muskotblomma?) förlät det mesta.

Som vanligt kunde jag inte motstå den toskanska lasagnen med långkokt köttragu och tydliga toner av kryddnejlika som de gör riktigt bra, tyvärr var den lite för salt den här gången. Men konsistensen var perfekt, saftig men utan flytande sås och god pasta. Johan valde salsiccia, som visserligen enligt rykten inte är hemlagad men riktigt bra. Till den hörde stora vita bönor, perfekt krämiga i en kalvbuljong. Tyvärr var buljongen nästintill förgiftad med okristliga mängder tryffelolja. Vanlig salvia hade varit ett bättre val. Korven var trevlig men lite för lite stekt och något för salt.

Hur som helst var vi för mätta för dessert rätt nöjda. Rätt, inte helt. Magin uteblev. Det gjorde den dessutom med besked vid bordet intill. På Zink Grill måste sås, grönsaker och till och med pommes frites beställas separat till många av rätterna (vilket får priserna att se tilltalande låga ut). Alltså fick mannen vid bordet bredvid (väldigt bredvid, det är trångt mellan borden) in sin chateaubriand med endast pommes. Det borde vår förtjusande uppnästa servitör insett. Hur som helst gick det snabbt att kompletteringsbeställa en sås.

Mätta och lite yra av en skojig syrah från Toscana flanerade vi mot Gamla stan, där slank vi in på 19glas, ett anspråkslöst men ändå kvalitetsmedvetet pytteställe jag älskar (möjligtvis undantaget inredningen som ser ut som en lämplig miljö för ett lyckotroll). Deras luncher är bland de bästa i stan. Inte minst torsdagarnas ärtsoppa med spädgriskorv som är utomvärldslig.

Ägaren, den charmerande Peter Benyson, hade en lugn kväll och serverade oss en liten kavalkad av smakskvättar från diverse öppnade flaskor (ja, jag känner honom lite) allt medan han tvinnade sina långa korkskruvlockiga mustascher. (Bilden är lånad från krogens sajt. Lägg till minst fem centimeter mustasch. )

Jag återupptäckte Macvin de Jura, en dryck (för den märkliga dekokten kan knappast kallas vin) som doftar lika ljuvt av stora julrussin dränkta i diverse intoxikerande lösningsmedel som grappa. Guskelov smakar det inte som grappa utan har en mild fyllig söt smak. (Alf gillar den till ost.)