Matbloggen är död, länge leve vinbloggen!

Jag har funderat länge på vad jag ska göra med den här bloggen. Jag älskar den lite för mycket för att låta den somna in, jag älskar den (i dess nuvarande form) lite för lite för att pyssla den. Eller rättare sagt: jag älskar min familj och mitt jobb lite för mycket för att få tid över att fylla den. I stället har jag fyllt mig själv lite grann. Långa lata kvällar i hammocken eller vid bordet. Och något har hänt.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit särskilt intresserad av vin. Jag har i perioder varit oroväckande intresserad av alkohol, men det är en annan sak. Jovisst, vin kan vara gott, ibland vansinnigt gott. Men det har nästan aldrig gett mig de där svindlande, nästan religiösa upplevelserna. Ni vet, då man med tårar i ögonen ser den ofullkomliga omgivningen i ett förklarat skimmer. Och man vet, helt säkert, att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Det räcker med att känna så i ett par sekunder för att man ska kunna återvända till vardagen med en ny tillit – eftersom ett svagt viskning av det där benådade dröjer sig kvar. Det är möjligt att du är samma skitskalle och världen samma skitställe som innan. Men på något sätt fladdrar en liten förvissning inom dig att det är värt det. För visssa har musik samma inverkan. Någon kan nå tillståndet efter en perfekt löptur. För mig har det alltid vara mat. Och nu har det blivit vin också.

Därför tänker jag skriva om just vin. Inte för att jag är särskilt kompetent, andra gör det mycket mer initierat. Jag gör det ändå. På trots. Det finns nämligen ingen som skriver om vin på det sätt jag vill läsa. Inte på svenska. På engelska kommer det här rätt nära mitt sätt att tänka om vin. Med skillnaden att författaren Terry Theise är oändligt mycket kunnigare om vin än jag.

Precis som när det gäller texter kan ett riktigt bra vin ha oändligt många och skiftande karaktärer. Egentligen är det väldigt svårt att sätta fingret på vad som skiljer en kompetent tillverkad produkt och en fantastisk. Utom att det på något mystiskt sätt slutar att vara “produkt”.

Det är faktiskt lättare att beskriva vad jag inte kommer att göra: Det kommer inte handla särskilt mycket om jordmåner, ståltankar, skördeuttag, druvprocent och sånt. Jag tänker skriva väldigt lite om skillnaden mellam franska och amerikanska ekfat, och inte ett dugg om säsongens bästa Bag-in-box ( även om jag gärna dricker boxviner när mitt huvudsyfte är att bli yster och därför stänger av hjärnan redan innan jag börjar dricka – bjud mig gärna). Vinrecensioner och poängsystem? Glöm det! Risken finns nämligen att jag tråkar ut mig själv till vansinnets gräns om jag skriver om sådant som de flesta verkar vilja läsa. Eller om det som vinskribenter tror att man måste ta upp. Jag är inte riktigt säker på vad som är hönan och ägget här.

Jag tänker skriva om viner som gör mig lycklig eller rent av gör något annat som jag inte alltid har ord för. Inte än i alla fall. Här vill jag att du ska få möta viner som får mig att vilja skratta, gråta, fnysa irriterat eller le melankoliskt efter bara en eller ett par klunkar. Jag tänker skriva om den kalla, klara tonen i många Anjou-viner, den som faktiskt inte bara påminner om vatten utan ännu mer om en idé om vatten. Det kommer funderingar angående om ord som “druvtypisk” borde vara ett uppskattande adjektiv. Och hur kommer det sig att ett vin skapat av en enda druva kan rumma tusen nyanser av äpple som alla borde ha ett namn? Helt säkert kommer det handla mycket om det kontroversiella begreppet naturviner.

Helt säkert kommer det bli lite matbloggande mellan varven, när jag stött på (eller lagat) något så underbart, vidrigt eller frustrerande att jag inte kan hålla mig. Jag vet faktiskt inte.  Vad ni vill ha bryr jag mig inte lika mycket om som jag nog borde. Det är bara att läsa en annan blogg. Eller läs det mer läsartillvända jag skriver på annat håll som inte alls är så navelskådande och trevande som det här nog kommer att bli. Kort sagt har jag ingen aning om vart jag är på väg, jag har inte ens något speciellt mål med min resa. Men kanske följer ni med ändå? Eller just därför.