Gröna svarta vinbär, som kapris

För några veckor sedan drog jag så smått igång ett experiment. Det visade sig vara ett lyckosamt sådant, och enkelt. Så här gick det till i korthet: en kväll när jag var ute med barnen på gården såg jag karten på svartvinbärsbusken, mindes Anna Billings fläderbärskapris och tänkte att varför inte göra samma sak med svarta vinbär? Så det gjorde jag.

Det här var i början av juni, och de påfallande gröna svarta vinbären var små och pyttiga så jag fick hålla på och plocka ett tag för att få ihop till åtminstone en bottenskyla av de små kulorna. Råa smakade de inte speciellt mycket, kanske lite surt och kanske lite beskt, men den underbara aromen av svarta vinbär fanns där och det var den jag ville åt. Jag varvade bären med salt i en gammal kryddburk och lät dem stå ett tag, en 4-5 dagar blev det allt. Bären skrumpnade ihop fint och när jag smakade på dem efter det att insaltningen var färdig smakade de riktigt bra. Aromen var kvar, saltet hade tryckt tillbaka beskan och där fanns en svårplacerad, ny smak som märkligt nog fick mig att tänka på riktig kapris.

Bären fick sedan ligga i vinäger och dra, och ikväll smakade jag på ett par. Syrliga och salta, som väntat, men mer smakrika än jag vågade hoppas på. Redan från början tänkte jag mig mina inlagda bär till råbiff och de kommer att passa perfekt till det. Tiden, saltet och syran har transformerat de där gröna små bärkarten till något annat än summan av delarna, till något stort. Så stort att jag drar igång ett nytt experiment ikväll, med lite större bär, och återkommer till det.

Och annars då: fyraåringen vann svamptävlingen och hittade den första sommarsvampen för året, en liten sillkremla! Kantarelltävlingen tog jag själv hem, jag hittade den första knoppen ikväll, bara något mindre än en ärta. Det rullar på där ute.