Kung Fu Girl kom som en stormvind. Ett tag i våras verkade det som om ingen vågade bjuda på något asiatiskt utan att samtidigt skvätta Kung Fu Girl i glasen. Eftersom jag är oförmögen att skapa mig ett omdöme om ett vin på stående fot beslöt jag mig för att det var dags för en tête-a-tête med Kung Fu Girl. Bara hon och jag. Inga andra distraherande smaker.
Och visst levererades det: Ett överdåd av ljuv frukt där citrus dominerar. Och över allt svävar en intagande ton av gröna winegum. Så förledande fruktigt att det trots torrheten tilltalar gottegrisar. Ett pratvin, som rinner ner utan minsta motstånd. En riesling för folk som egentligen inte gillar riesling, men gärna vill. Allt detta för bara 119 kronor. Det är såna här lägen man liksom borde göra en hi-five med sig själv. Eller hur?
Men.
Efter första glaset är jag gravt uttråkad. Rastlös. En bit in på andra glaset har jag med glasartad blick hunnit knappa mig in på Winefinder beställa en låda stram vit bourgogne och en låda air vinho verde från den här vinmakaren. Ett litet lågmält under av balans och elegans. Inte ett pratvin utan ett vin man tystnar av. Ja, till och med jag. En halv flaska Kung Fu Girl kostade mig alltså 59:50+2262 kronor. Inte särskilt prisvärt om du frågar mig. Och det gör du väl?
Kommentarer
15 svar till ”Kung Fu Girl: Vråldyrt fyndvin”
Second that.
Vi måste ses och dricka vin snart!
Second that to.
Från och med september när vårt kök är färdigt vill jag gärna ha besök och vi kan botanisera i vårt konstiga vinförråd.
Jag gillar namnet. Jag gillar dock inte etiketten (jag måste, det är det jag gör!). Dels tröttsamt med det dammiga ”Japan”-konceptet på typografin. Dels så är den slarvig satt och texten som beskriver för konsumenten vad det är för typ av vin är en gratis plojfont om jag inte misstar mig.
Illustrationen är ok. Men jag känner igen alla delar av den. Jag misstänker här att det är tre stycken olika clipart/vector illustrationer från gratissajter eller en bildbank som har blivit till en. Vilket i sig inte är fel, har själv gjort det vid tiillfällen när det är passande. Här har man dock blandat olika typer av illustrationer.
Håret är från en typ av illustration (Ronja Röverdotter? Förresten, vad hände med Birk Borkason?), ”kroppen” en annan som är mycket grövre och stilserad. Pussmunnen (man vet ju aldrig när en Kung-fu girl kan träffa på någon spännande person med läppstiftstfetischism som fritidsintresse) är lite smått felplacerad på ”ansiktet”, vilket gör att det ser ut som ett underbett. Vilket givetvis ger en slags personlighet till vår hjältinna. Dock så är det helt omedvetet gjort.
Dräkten för manliga Shintomunkar är också något malplacerad. Men å andra sidan så kanske vår hjältinna gillar japanskt Shintomode och struntar fullständigt vad alla andra tycker om hennes outfit och allt trams om att det bara är Shintomunkar från ett annat land över havet som bär samma typ av outfit.
Fuck you gubbjävlar! Kanske hon säger. Vem vet?
Det hela ger ett lätt billigt intyck som inte passar till namnet. Kung-Fu är kinesiskt. Stilen på flaskan är japansk. Till och med på baksidan så visas en japansk risskål upp. Varför inte slänga in en Ninja eller en Samuraj på en gång?
Men det är gott.
Jag tänker inte heller sitta här som en gnällig pojkslyngel (råkade skriva pojkslyna först, men antar att det är lite för mycket för en del) och bara kritisera. Jag tänker tameattan redesigna etiketten åt dem (givetvis mot att jag får en låda).
Den här platsen, innan kl 22.00 imorgon. Torsdagen den 4 juli. Då mina kära vänner och invänta en högtidlig yra när jag släpper min redesign på Kung-Fu Girl i detta kommentarsfält.
I övrigt är Lisa bäst. Anders också för den delen.
Gutår.
Addendum. Är det inte tjejen från ”The Ring” (med läppstift) på etiketten när man tänker efter?
Det är jätteerkända Rikke Korff som designat etiketten. Jag ser mkt fram mot ditt etikettsförslag. Och bjuder på stående fot in dig till Anders och min vinträff, vi borde ses oftare!
Aj då. Är inte han modeskapare? Men jag tar inte tillbaks något! (Googlade snabbt honom, och hans kläder är snygga, det kände jag till sedan tidigare. Hans grafiska formgivning såg dock mer ut som en som upptäckt att man kan göra egen affischdesign i Word på sin ”data”. ;)
Apan som satt med en pensel och målade abstrakt ”konst” var också känd.
Nej, vad elak jag är. Jag är bara bitter på att han tjänar pengar och jag slänger kottar på folk och samlar pantburkar.
Jag gillar inte heller etiketten. Kör hårt!
I övrigt. Absolut. Dricker inte så ofta drycker som innehåller alkhol. Men vid vissa tillfällen så kan man passa på! Ett sådant tillfälle med dig och Anders kan man ej neka för alla etiketter i världen.
Älskar vinet men hatar etiketten. Så Christoer: Second that.p
Jag tycker att vinet är skickligt konstruerat. Men det lämnar mig kall. Om inte det framgick. ;-) Funkar som partyvin. I synnerhet om det är gratis.
Nu ska vi passa på lite här. Bara för att förpackningen är konsumentvänlig och där kanske finns en viss “hype” i fel kretsar så ska man inte bli anti. Jag kan inte hålla med när Lisa skriver “En riesling för folk som egentligen inte gillar riesling, men gärna vill.”. Det är inte sant. Detta är den perfekta inkörsdrogen till riktig riesling.
Försvar för Kung Fu Girl:
Jag känner Charles Smith förhållandevis väl och har besökt både hans vineri och hans hem i Walla Walla. Mannen är ett marknadsföringsgeni, men han är också en talangfull vinmakare och enormt passionerad omkring vin. Det är inte en enorm, könslös industrioperation. Det är en man och ett tiotal medhjälpare som gör vin i ett gammalt garage, organiserar blueskoncerter och barbecue på gatan utanför. Det har själ. Och det får man inte i mycket vin den nivån. Och faktum är att det är ett bra, seriöst vin, gjort med metoder som normalt associeras med långt dyrare vin.
Om något är det bra påpekat att det faktiskt är väldigt dyrt i Sverige, och det finns mycket riktigt bra tysk riesling man kan dricka istället till det priset. Se priser i utlandet här: http://www.wine-searcher.com/find/charles+smith+kung+fu+girl+riesling+columbia+valley+washington+usa/2011/-/-/r
Fast jag är enig omkring etiketten. De andra de gör är snyggare och mindre plottriga. Men det belyser ju problematiken omkring Systembolagets opersonliga tillgång till vin. Var finns platsen för historien bakom vinet? Om det inte får plats, så vinner en snygg etikett varje gång.
Jag tycker inte att det är något FEL på vinet.Min man gillar vinet jättemycket. Vi har faktiskt haft det som just partyvin hemma hos oss. Just för att det är lätt att tycka om.
Ovanstående vintext är ambivalent. Och lustigt nog tycks alla läsa in olika åsikter i min text. Och det är precis så jag VILL att det ska vara. Jag är nästan alltid ambivalent till företeelser. Vinet funkar inte alls för mig att dricka på ensam hand. Möjligen skulle jag gilla det mycket mer om jag kände vinmakaren personligen och hörde musiken i bakgrunden. De mentala smaklökarna är oerhört viktiga, det är därför viner smakar så olika i olika sammanhang. Och har helt olika funktioner.
Om jag tvingats sätta poäng på vinet hade jag nog satt ganska högt poäng på det. Men jag går inte igång på det. Jag har druckit ganska många jättegoda, skickligt makade viner som jag inte går igång på, jag ska skriva mer om dessa viner senare.
Att dricka vin ÄR och SKA vara något djupt personligt. Som vinrecensent eller skribent för en stor tidning har man en annan, större typ av ansvar (som jag också ska skriva mer om senare) än det jag har.
http://www.indexsocial.info/story.php?id=601574#discuss…
Kung Fu Girl: Vråldyrt fyndvin — Matälskaren på Taffel.se…