OT: Lära gamla hundar att simma?

Minnen är notoriskt opålitliga, men som jag kommer ihåg det började tanken gro en varm dag i somras i sluttningen ner mot en lokal badplats. Jag såg ut över den långsmala sjön, som egentligen inte ens är en sjö utan en damm av något slag. Och jag tänkte: om jag vore bättre på att simma skulle jag kunna simma runt den här pölen, få min frihet en stund och motion på samma gång. Tråkigt bara att simning som motion var något av det mest motbjudande jag kunde föreställa mig. Bara tanken på att nöta längder inträngd i en smal och smockfull bana i en kal och trist simhall gav mig klaustrofobisköljningar, och jag skulle ärligt talat ha fått ut mer av att ha stängt in mig i en garderob och sprungit milen på stället.

Dessutom komplicerades det hela av att jag var usel på att simma. Visst hade jag som alla andra i min generation snappat upp den grodsim som lärdes ut i låg- och mellanstadiet, där man upprätt i vattnet sparkade sig mer eller mindre framåt med osynkade arm- och benrörelser och det viktigaste för mig då var att 1. Inför de delfinlikt simmande klasskamraterna klara av att ta simborgarmärket utan att det märktes alltför mycket hur jag hängde lite i linorna för varje längd  2. Undvika att blöta ner håret. Simning handlade om att kunna ta sig in till land efter att ha ramlat ur båten när näten skulle upp, det visste jag för det hade jag sett på Anslagstavlan. Och där satte jag punkt.

I nästan tjugo år, för hur det nu var anmälde jag mig till en nybörjarkurs i crawl ganska tätt inpå stunden där jag låg och filosoferade vid den där dammen som liknade en sjö. Och här kompliceras historien ytterligare, för crawl kunde jag inte ens ljuga om att jag kunde och crawl är som alla vet och vågar minnas en av de färdigheter som absolut måste bemästras – vid sidan av att kasta långt med snöboll, springa 60m under tio sekunder och våga kissa på bastuaggregatet – om man skall nå framgång på skolgården. Det gjorde jag alltså inte. Och förmodligen, där jag låg på slänten, insåg jag att jag faktiskt inte tyckte simning var tråkigt. Det var något jag ville kunna göra bra. Och att det som hindrat mig var skammen som jag känt i så många år och som gnagt min självkänsla så snart tanken väckts på att ta tag i det som jag vänt ryggen åt för så länge sedan bara för att inte väcka löje på min inre, imaginära skolgård genom att bara klara av det halvdant.

Just därför var de första träffarna på kursen rent obehagliga. Det jag trodde att jag lämnat efter mig på skolgården var tillbaka med full kraft. Att sitta på bänken med de andra nybörjarna och vänta på att tränaren skulle dyka upp och skicka ner oss i vattnet kändes som ett upprop i stödgruppen för drabbade av veneriska sjukdomar, hållet på Sergels Torg klockan 14 en lördageftermiddag, inklusive t-shirt med närbild på den skamliga hemlighet man bar på. För vi satt ju som i ett skyltfönster inför fortsättningsgrupperna, de som redan kunde så bra det vi andra borde ha lärt oss för länge sedan för att vara kompletta människor (något säger mig att det bara var jag som tänkte så). Där satt han, en 40-årig någorlunda självförverkligad tvåbarnspappa som inte längre hade ett smack gemensamt med den tanige rolighetsministern på mellanstadiet men som fortfarande, nästan trettio år senare, kände sig exakt lika liten som då.

Simlektionerna blev på ett sätt en slags klorstinkande terapi, ett återtagande. Det hade förstås inget med kunskaper eller okunskaper inom en viss simstil att göra men var manifesterat på det sättet. Och bit för bit har jag kommit dit, med varje avklarat moment, med varje inlärd teknik, med varje tillryggalagd längd och för varje gång jag faktiskt inte drunknat fast jag varit ganska säker på att så skulle ske. Och jag har lovat mig själv det här inlägget under hösten för att hålla motivationen uppe: att när jag passerat det första målet jag satt upp för mig själv (ni kan lika gärna få veta det: med snygg, samlad stil crawla 200m utan minsta fusk eller slarv) få berätta det för världen, om än på en matblogg där dylika inlägg måste markeras med off topic för att inte dra på sig besvikna läsares vrede.

Nästa inlägg kommer att handla om grädde. Och om syra.