Kan det nya svarta vara kritvitt och uråldrigt?

Trender tar fart när man är som minst beredd på dem. Det som utnämns till trend brukar då redan ha varit i rörelse under en lång tid, och när en trend inleds vet man aldrig riktigt. Förutom i efterhand förstås, men det är så dags då. Sedan kan man också undra över om en trend som nyligen passerat verkligen var en trend, eller en överredovisad, ytterst begränsad företeelse som bara råkade inträffa i den plågsamma stiltje som följer på en riktig trend, då man inget hellre önskar än att seglen skall börja fladdra igen.

Undrar förresten om det inte var precis det som hände efter surdegsboomen, som bar alla kännetecken på en äkta trend. Den svepte över Sverige. Plötsligt var allt bröd surt och tveksamt jäst och hade en vacker skorpa som lämpligen knackades upp medelst hammare, alternativt baksidan av en yxa. Ännu existerar motståndsfickor runt om i landet, men jag håller det inte för omöjligt att backlashen (också en trend) skapat ett sug efter sötlimpa istället. Om Per Morberg äter en limpmacka med falukorv i TV snart så vet vi.

För det som tog över efter surdegsbak var korvstoppning. Alla, speciellt Stockholms hipsters, stod tydligen hemma och malde kött och späck och stoppade metervis med korv. Det ironiserades svårt över denna nya trend, men var det så mycket till trend egentligen? Var tyckare och fingerpekare lite för ivriga med att dra streck mellan punkterna? Visst talades det om Taylors and Jones, visst gick en och annan på korvstoppningskurs, och Kristofer Franzén gav ut sin utmärkta bok om korv och korvmakeri och fick dessutom äran att stoppa korv i direktsändning i TV4, men var korvtrenden verkligen en trend värd namnet? Eller mer en spaning? Frågan är seriöst menad, för det tycks vara stendött på korvstoppningsfronten nu.

Något jag känner till om trender är att de redan har god fart när jag får upp ögonen för dem. Det jag ser och fastnar för är den första bubblan i grytan, men vid det laget är den redan vid kokpunkten. Så när jag häromdagen greps jag av en märklig lust att göra egen yoghurt (och gjorde det också, med hyfsat resultat) förstod jag vad klockan var slagen. Manegen var redan krattad, det är en ny trend i stan, och det är inte jag som startat den. Men vem gjorde det? På Facebook delade gruppen Matmolekyler (uppbackad av Taffels Lisa och Malin) nyligen den här länken, men jag har en känsla av att något var i görningen redan innan, utan att kunna sätta fingret på vad.

Det kanske kan kvitta om yoghurtmakande blir en ny trend eller inte eller vem som satte fart på den, men det är alltid trevligt med sällskap när man gräver ner sig i något. Och finns där några mjölksyrande bröder och systrar därute så får jag nog snart veta det. Till yoghurten återkommer jag när jag grävt och experimenterat lite mer.

PS 1: I mitt förra inlägg utlovade jag att skriva om grädde och syra. Det gällde dock inte yoghurt utan rörde nåt helt annat. Det får jag också ta och återkomma till.

PS 2: Visst är uttrycket “det nya svarta” jävligt uttjatat, men jag kunde strängt talat inte hålla mig i det här fallet.

Kommentarer

Ett svar till ”Kan det nya svarta vara kritvitt och uråldrigt?”

  1. Kurt

    Det finns (förhoppningsvis) bättre länkar, där man pastöriserar mjölken en extra gång innan man gör yoghurt och där man också anpassar temperaturen efter vad man ympar med för bakterier. 42 grader (108 °F) fungera bra för blandningen Lactobacillus delbrueckii subsp. bulgaricus + Streptococcus salivarius subsp. thermophilus, men många andra vill ha lägre temperatur.