Ett hastigt begär, en ljuv plåga

Om nu människan i allt väsentligt är en slags anhopning av drifter och hämningar och den statiska nollsummekampen däremellan är det kanske inte märkligt att vissa drifter och önskningar bara kommer i dagen då själva balansen rubbas, då den vardagliga vandringen på slak pianotråd störs. Kanske visar vi inte vårt rätta jag vid kriser, upphetsning, skräck eller eufori men åtminstone ett annat jag, där andra drifter får komma till tals, en annan hunger får råda. Jag fiskar inte efter att få avslöja hur mordiska lustar pockar om jag får en oväntad stöt i ryggen i julklappsträngseln, oroa er inte för dylika avslöjanden, det här är en matblogg och den ordrika och kanske pretentiösa inledningen leder in på något betydligt mer harmlöst – och lättuggat.

Jag började fundera på att skriva något i ämnet för kanske en månad sedan, mer specifikt hur hård träning ibland kan utlösa en hunger efter något speciellt, men inte bara ett förutsägbart sug efter sött när krafterna börjar att sina utan en hunger så stark att den snarare känns som en ohejdad drift. Just den gången handlade det om simning, och tro inte att det här handlar om något förtäckt skrytande över supermänskliga fysiska insatser: för en utvakad och heltidsarbetande småbarnspappa krävs det inte mycket för att knuffas över mjölksyretröskeln. Det slog till ungefär trekvart in i passet, vid den tidpunkt då jag insåg att det värsta nog är över men att det samtidigt ligger några jobbiga minuter framför mig innan jag fick slå av på takten och bara simma igenom, den avslutande och långsamma och halvt euforiska del som tränare så syrligt döpt till “avbad”.

Helt plötsligt var det enda jag kunde tänka på att få bita i en stor bit mozarella, äta den som ett äpple och njuta hårt av varje mjölkig och menlös tugga, för det var den enklaste mozarellan jag krävde, Coop-varianten, ingen buffelmozarella av finaste slag. Nästan fysiskt kunde jag känna smaken av denna milda muminost trots att den var tvungen att kämpa mot solkigt 27-gradigt klorvatten. Inga val existerade, jag var helt enkelt tvungen att så snart jag kunde efter passet få i mig denna mozarella. För att göra saken ännu värre hakade ännu fler cravings på: sur gurka och sill, de tvingade sig på mig i mitt uttröttade och lätt rubbade tillstånd (jag menar, jag låg och drömde om ost i en för min kropp fientlig omgivning samtidigt som jag ignorerade helt andra vädjanden från min hjärna, de som bad mig att LÄGGA AV, GE UPP, TA DET LUGNT). Det blev ett konsumstopp på vägen hem och jag högg in i min styggeliga kreation redan i köket, stående vid köksbänken, lager på lager av sill och ost och surgurka på en bit hårt tunnbröd. Jag erbjöd inte sambon en likadan smörgås, ingen annan i världen skulle kunna förstå mig just då.

Det här var blott senaste gången det hände, inte den första. Och alltid har det inträffat när jag så att säga grävt lite för djupt i mina förmågor. Ibland kan det handla om triviala sug efter skräpmat, men det jag minns är sugen av mer udda art. Vid ett rödljus nästan hemkommen efter en övermodigt lång cykelrunda utan ens en banan i ryggfickan hade mitt låga blodsocker sänkt all motståndskraft och som en klubba i huvudet slogs jag av ÄPPLE, GRÖNT ÄPPLE, och det var bara att klampa in på närmaste Seven-Eleven i avslöjande byxor och ansiktet grusigt av intorkad svett och köpa så många äpplen jag kunde få med mig hem för fikatjugan jag alltid hade med mig på den tiden.

Sushi, startmüsli, banan, chokladboll, rått kött, glass, föremålen för denna hastigt påkomna och helt obetvingliga åtrå har varierat men det gemensamma är styrkan i begäret, suget som inte låter sig förhandlas bort. Och så förstås det ljuvliga utsläckandet, som aldrig lämnar kvar ens det minsta sug efter att upprepa frosseriet. Den bräckliga balansen är återställd och jag kan återgå till att styras av mina vanliga karaktärsbrister.