Memoarer

“Jag minns så väl det avgörande ögonblick som utan nåd styrde mitt liv in på musikens bana, den bana som gett mig både berömmelse och rikedom, den bana som naglat mig vid solistpodier över hela världen och som tvingat mig ner i själens mörker på jakt efter det Äkta, det Sanna och det Egna, och där ljuset från inget annat än rena abstrakta skönheten varit den polstjärna som lett mig rätt i mörkaste natten och på ljusaste dagen, förbi förvillelser och skär.

Min far hade i en av sina oförutsägbara nycker tagit mig med på en uppsättning av Mozarts Requiem i stans domkyrka; varför han drog dit en hungrig och utrest fyraåring fick jag aldrig svar på. Hela stan var där, minns jag det som. Tusen stearinljus fladdrade i publikums andedräkter och tusen billiga fällstolar knarrade samfällt fram ett dovt brus under sina tunga laster. Vi letade upp en obesutten fals kring en av kyrkans pelare, alla stolar var upptagna och man hade redan börjat slå sig ner på golvet i gångar och längs kyrkans väggar som vore man på festival.  Min far satte sig ner och tog upp mig i sitt knä. Vi såg knappt orkestern och kören såg vi inte alls, den ornamenterade predikstolen skymde sikten och skogen av baskrade huvuden skymde resten. I fickan på sin malplacerade vindtygsjacka hade min far en liten påse med ett kokt ägg och en halv smörgås, och han frågade mig om jag var hungrig, men jag lät denna påvra måltid gå mig förbi, kanske anade jag att en högre stående hunger snart skulle väckas.

Orkestern stämde upp och tordönsklockorna ringde in från det spetsiga tornet, tystnad rådde i några sekunder innan mitt liv tog sin vändning. Jag minns bara brottstycken, korta episoder i skarpt minnesljus, för musiken som strömmade ut ur de strängade instrument, de hamrade basuner och skolade strupar var så omvälvande och rörande att min fyraåriga själ inte hade ord eller känslor för allt den utsattes för. Det jag minns tydligast var min fars pojkaktiga ansikte som växlade mellan hänryckning och fasa när hans läppar mumlade till musiken: –Hela världen, skräckbetagen, skåda skall de stränga dragen, av sin domare den dagen…

Och jag minns hur jag i Kyrie kunde föreställa mig hur orden bars av den stötvisa sången upp mot taken, hur stavelser och stämmor snodde om varandra och jagade varandra som vore de fladdermöss inlåsta i en gotisk katedral, hur de bildade klanger under de forntida kyrkvalven som dåtidens murare och arkitekter aldrig ens i sina drömmar kunnat föreställa sig. Haspar brast, fönster slogs upp på vid gavel och musiken strömmade in i  mig och ut från mig och i det ögonblicket förstod jag i mitt hjärta att mitt öde var beseglat, min väg utstakad och att resten av mitt liv måste dedikeras till att sätta ord, färg och ton på alla himmelska och jordiska harmonier som fanns och som väntade på att födas.”

Ljug, förstås. Det enda som är sant förutom att jag och min fyraåring gick på konserten är att jag hade med mig en påse med ett ägg och en halv smörgås. Hon höll ut ungefär till Lacrimosa, sedan gick vi fram och tittade på orkestern innan vi gick ut och lyssnade på fladdermössen i kyrkoparken strax utanför istället. Jag är en mycket stolt pappa.