Praktikanten, del 2

Bilder hade ni kunnat få om Robins dator haft minneskortläsare, men det har den inte. Och kamerasladden ligger hemma på Adelsö och skräpar, så det får bli när jag kommer hem.

Hur som helst är jag mäkta imponerad av planeringen i köket. Jämfört med min gamla arbetsplats Stensötorpet är det ett under av organisation och ordning. Allt finns där det ska vara, nästan inget är lagat med silvertejp och framför allt, kocken är inte mytoman och såsbasknarkare. Menyn är enkel, no nonsense och jävligt god. Inga onödiga moment, allt går snabbt att sätta samman och till och med jag börjar lära mig så smått hur det går till, även om jag distraheras något av den skönsjungande Robin som påminner om en liten yster tromb där han drar fram i köket, trots en rejäl förkylning.

Och maten sen! Robin hävdar lite kokett att han inte kan laga mat, men det gjorde jag rätt i att avfärda som klädsam blyghet. Musslorna är så goda att jag fantiserar om att dricka spadet rätt upp och ned, oxsvansragun är ett litet under av smakkoncentration som serveras tillsammans med smörstekt gnocci. Fjällrödingen har jag bara ögnat lystet, men både potatisstompet och de glacerade grönsakerna till har jag smakat och funnit alldeles underbara. Den egenmalda hamburgaren är saftig, smakrik och rejält mättande även utan den obligatoriska pommesen.

Och brödet är värt ett eget inlägg, men here we go: fint ljust surdegsbröd (Robin är konstant missnöjd med det, men det är nog inget vi vanöliga dödliga behöver bry oss om), kavring med äpple och öl och perfekt knaprigt knäcke. Sedan idag finns även en liten bonus till kaffet, nämligen  mina havssaltkakor som fått ett riktigt bra mottagande. Jag tänker inte låtsas blaserad, det gör mig helt jävla överlycklig att någon faktiskt uppskattar det jag lagar!

 God natt, nu stänger köket för idag!