Kaninstatus

Förutom att kaninerna blivit omkring fem kilo stora har de också – likt alla tonåringar –
blivit väldigt rymningsbenägna. Hittintills har de nöjt sig med att ställa sig på sitt lilla hus och glatt vädra in omvärlden när jag öppnat bursluckan (strategiskt, men ej stratigiskt nog placerat i burens tak). Det har jag unnat dem. Men i morse tog honan Nikki Sixx ett jättehopp upp på burkanten där hon frihetsberusat balanserade en stund, säkert drömmande om eviga maskrosängar.

Jag var på andra sidan, fullt upptagen med att fylla på med Lantmännens näringsriktiga Rabbfor-pellets.

“Nnnnnzzzgt” skrek jag på det oartikulerade språk som blir mitt när nervositeten förlamar hjärnbarken och rusade runt till andra sidan och puttade i henne igen, till Tommy Lees stora förvåning och lycka. Kanske vantrivs hon likt Maria Sveland i kärnfamiljen. Kanske misstänker hon att hon är gravid (det gör i alla fall jag) och tror att barnen hennes får det bättre i världen utanför (det vet jag, eftersom hennes barn ska bli kaninstekar vad det lider).

Min ursprungliga glädje över att ha räddat min femhundrakronorskanin med magen full av blivande stekar förbyttes snabbt i en obehaglig känsla av att jag inte var så speciellt mycket trevligare än vakterna vid Auschwitz. En rabiat vegan kanske skulle kallat det ett uppvaknande, om det inte vore för att jag i nästa ögonblick insåg att kaninerna har det bättre i en bur där de får pellets, varsamt hopsamlade maskros- och groblad samt nyslaget gräs än i världen utanför där räven härskar. Och sedan mindes jag också att vitlöksstekt kanin är en njutning av rang.

För övrigt upplyste mig en av mina chefer idag om att belgiska jättekaniner är tämligen långsamma löpare och väldigt lätta att locka tillbaka med en tillräckligt stor hög vitkål – hon har själv ett par.