Det finns fördelar med att bo på en naturtomt. Stundom förbannar jag björkskuggan som förkrymper mina grönsaker, all sten som är i vägen och den kuperade terrängen som gör det omöjligt att fånga förrymda kaniner, men när det börjar lysa rött på hela tomten försöker jag stoppa tillbaka alla fula förflugna ord som muttrats ur min mun under motigt trädgårdsslit. För precis som med alla andra situationer här i livet bör man noga kalibrera vågskålarnas för och emot. För vad spelar det egentligen för någon roll att mina rädisor blir fula, förvridna och vedklabbshårda och att min portlak helt lagt sig ned och dött någonstans i skuggan – vad gör det när jag har hela tomten full av smultron? Och lägg därtill en nästgårds skog som har hemliga, ljuva smultronstråk längs skogsvägarna. Igår plockade jag sju deciliter smultron på tomten. Det hade blivit det dubbla om jag inte klättrat upp på stenmuren, på vars topp de största och saftigaste smultronen finns. Gammal klättrare som jag är (nej nu ljög jag – men jag kom högst upp på en tiometers klättervägg den enda gång jag försökt, det måste väl räknas som någonting?) kilade jag stadigt in fötterna i muren. Händerna fyllde sig själva med smultron. Slllllsssszzzh! sa det över min fot, eller så hade det låtit om känslor hade ljudeffekter. En snok! Ringlade rätt över foten! Fjoff! där välte smultronhinken. Thdump! där trillade Margit med rumpan över de urspillda smultronen. Det spelar ingen roll hur mycket man än skryter om sin ormskräcksfrihet. När en orm dyker upp reagerar man med ryggmärgen. Men det var värt ormar och myggbett och spretiga spindlar, för när Magnus kom hem gav han upp ett tjut av lycka och satte genast i sig ett par nävar. I morse satt han med ett stort flin på frukostbordet: a-fil, smultron och havrefras gör Magnus lyckig.
Kommentarer
6 svar till ”Smultronfrossa”
Vi har faktiskt smultron här hemma också, om man går en liten bit iallafall. Max och jag plockade massor med smultron och sen gjorde mamma pannacotta med smultron.
Hej!
Det är alltså hos er man ska äta frukost hos på mornarna! Kan du ha frukosten klar halv 6 imorgon bitti? Hi hi :-)
Siri: Jag kommer ihåg när Claudia och jag plockade smultron! Då plockade vi drivor, det var ju bara det att vi plockade i ett gammalt pars trädgård. Gud vad vi skämdes när de kom ut och frågade vad vi gjorde. Fast de var snälla, vi fick plocka hur mycket vi ville!
Evelina: Fy skäms din latmask – du bor ju nästan granne med mig! Ut och plocka dina egna!
Nä, skämt åsido, de Magnus inte käkat upp har jag gjort glass av, men om det bara slutar åska nångång ska jag plocka fler…
Det börjar bli sanslöst med plockfärdiga smultron häromkring, men de är lite för sura för att ge den riktiga sommarkänslan.
Vad gäller att ta tillvara dem så är jag lite tveksam. Jag är ingen nostalgifascist som kungör att smultron bara får ätas från strå (timotej eller ängskavle) men det händer onekligen nåt med bären när man hittar tillräckligt många och lägger dem i en burk för att ätas senare. Laddningen försvinner, det blir som att äta mosiga små jordgubbar.
Så även om jag hittar mängder i år vågar jag inte göra annat än att plocka från direkt från växt till mun. Vågar inte ta risken att förstöra smultronkänslan.
Aj fasiken, den luringen gick inte… :-)
Peter: Jo, visst händer det någonting när man plockat dem, men tar man bara tillvara dem snabbt tycker jag det funkar. Jag brukar frysa in rårörda smultron inom en timma efter plockningen. Det är inte samma som färska förstås, men det är gott att göra glass på!
Evelina: :)