Blå Jungfrun var det, ja. Trots att jag googlat bilder och kunskap kvällen innan trippen var det faktiskt helt overkligt att sätta fötterna på ön. Den var så… liten. Men på grund av höjden (68 meter över havet vet jag numera att berätta!) var den samtidigt så massiv.
Båtfärden över började med att lillasyster Claudia fick en öronmanet i håret. Fråga mig inte hur. Sedan skvätte en rouge wave (det är så de säger på Deadliest Catch, vad skulle de heta på svenska? Skurkvåg?) ned Magnus kamera. Själv kände jag mig rätt sjösjuk, men det kan lika gärna varit inbillning.
Själva ön består av en gigantisk röd granitblaffa, vilket i sig är ett mysterium eftersom det är kalksten på bägge sidor Kalmarsund. Graniten är alldeles lenslipad av inlandsis och vågor, och den här sommaren har den uppenbarligen lapat sol, för stenen värmestrålade så att svetten lackade.
Västra stranden bestod mest av kala granithällar, vattenpölar med coca cola-färg och lite lustiga strandgrästuvor som växte i varje pytteskreva.
En av jättekittlarna som bildas genom någon komplicerad process som involverar vatten, lös sten och cirkelrörelser.
Blå jungfruns havsslipade stenar var för övrigt otroligt vackra. Jag förstår att folk trotsar Blå Jungfruns förbannelse och snor med sig några hem. Jag motstod frestelsen.
Fiskhuvudet hade jag gärna plockat med mig, men jag var osäker på om den också var förbannelsebelagt på något vis.
Sedan var det dags att springa i labyrinten. Springer man åt rätt håll främjar det såväl fiskelycka som fruktbarhet. Synd bara att ingen källa talar om vad som är “rätt håll”. Själv kan jag numera vara antingen bliviande trillingmorsa med blomstrande mälargösindustri eller förtorkad tant med mört på menyn. Låt oss hoppas att jag sprang åt rätt håll.
Enkel picknick med vackra ciabatta-baguetter från Böda Bageri. Jag fick köa så länge (37 nummerlappar före mig) att vi höll på att missa båten. Andra saker som syns är Kalmar-korv (oavsett vanlig dialekt måste det utalas “Kalmaah-kååhv” för att smaka gott!), brie, ölkorv och grillade majskolvar med yakunikusmak.
Östra sidan örtrik lövskog och knotiga träd…
Knotigare träd…
Knotigast träd…
Eftersom släktet Richert känns igen på sina knöliga näsor och envisa övermod valde vi den svåra vägen upp. Den såg ut så här. Stenblock och återigen stenblock. Men det var värt det tyckte vi alla. Fast först efteråt, när vi fått vila ut lite.
Från toppen kunde man se kusten på båda sidor Kalmarsund. Magnus dokumenterade på avstånd den måttlösa regnskur som vi hamnade i på hemvägen.
Summa summarum från Blå Jungfrun: träningsvärk i ben och armar efter all klättring medelst hasning. En rejäl solbränna (som i bränd, inte som i brun), en incident där jag satt och badade fötterna i en liten klippskreva och plötsligt fick halva östersjön vågkastad på mig och en femåring (och typ alla andra också) kollapsade av skratt, samt en otroligt mäktig utflykt. Inga stenar i eller under skon, det kollade jag faktiskt innan jag klev på båten hem.
Alla bilder av Magnus Petersson Richert. Låna gärna, men fråga innan.
Kommentarer
7 svar till ”Blå jungfrun”
Noterar att du fått smak för ölkorv. ;-)
Du behöver göra rent sensorn på din kamera! :D
Fina bilder, vill åka dit jag med.
Anders: Det här var innan cykelsemestern. :)
Oskar: Jag hade en parantes om att Magnus redan vet att han behöver rengöra kameran i det ursprungliga inlägget, men det försvann i den allmäna villervallan. Tro mig, ingen retar sig mer på det än Magnus! :)
Jättefina bilder.
Tack!
Ah, vad fint! Mamma och jag bestämde oss för att det får bli en liten Blå Jungfru-utflykt nästa sommar, idag när vi for längs med Kalmarsund (för min del för sista gången i år). Gissa om dessa bilder gav extra inspiration! Kanske lyckas vi locka med något av mina syskon också.
Vad jag blir avundsjuk på er… Jag vill oxå ha en bra kamera… Ni vill inte sälja eran? :-)
fina bilder! Blir nästan sugen på att åka till Blå jungfrun igen trots att jag lovade att aldrig åka dit igen. sista gången jag skulle dit blåste det hårda vindar på Kalmarsund och båten hoppade omkring i vågorna. 99 % av folket spydde och det var alldeles förfärligt. (jag väntade med att skriva detta till efter du varit där! och jag kunde inte låta bli att ta med ett par små stenar hem..)