Fiskburgargrubbel

Alla som känner mig ens flyktigt förstår snabbt att min frysbox bara kan se ut på ett sätt: totalt jävla kaos.

Det är lite som med ett passivt ordförråd: jag vet att oxbringan, fläsksteken, limebladen och kryddsmöret finns där när jag ser dem, men jag skulle aldrig kunna gissa mig till innehållet utan att lyfta på locket.

Jag borde kanske skämmas, men i stället blir jag alldeles överlycklig när jag lyfter på locket för att försöka leta upp något slags bröd och dessutom hittar två råa lax- och sikburgare som jag förutseende nog frös in för lata dagar. Det är visserligen mycket jag fryser in för lata dagar som jag aldrig ens hittar dessa dagar eftersom jag då är för lat för att rota i frysen, men ändå.

Hur som helst. Fiskburgare. Receptet har jag glömt, men det var antagligen finhackad lax och finhackad sik blandat med salt, peppar, ett ägg och lite potatismjöl. Så brukar jag göra, nämligen.

Till? Jag gjorde en chimichurrimajonäs med persilja, vitlök, senapsfrön och röd chili. Pickles från bröllopet och ett par överblivna körsbärstomater från våra campardagar. Omslutet av helt vanligt rostbröd. Alldeles ljuvligt.

En liten Hallands fläder till och en öl – är det semesterlunch så är det.

För övrigt har Magnus en väldigt lustig olat. Han håller alla burgare med brödskivorna vertikalt. Sedan så blir han skitförbannad när hälften av ingredienserna trillar ur och landar med ett plask på tallriken, där redan hälften av dressingen droppat ned. Men visst, var och en blir salig på sin egen fason, och han plockar alltid prydligt upp igredienserna med gaffel sedan.

Men jag undrar, varför?

Uppdatering: Magnus skrattade högt när han läste det här och försökte förklara. Egentligen borde man äta vertikalt, men då måste man ha större mun sa han. Nonsens sa jag, som har betydligt mindre mun. “Men då måste man ju sitta så här” demonstrerade Magnus med en lustig vinkel på halsen. “Och då får jag ju ont i nacken!”