En sommar arbetade jag i den kombinerade delikatessdisken och charken på ICA Löttorpshallen. Vi sålde allt från egentillverkade lammrullar och köttfärs till ostar och Rosas korv. En dag i början av juli dök det upp en ny ost på fem kilo som någon högre upp hade beställt. Pecorino. Det hade ingen av oss sommararbetare smakat, så alla satte igång att provsmaka. För våra kunders bästa förstås. Sedan provsmakade vi igen. Och igen. Och igen.
En vecka senare var hela pecorinoosten borta, vilket förbryllade inköpsansvarige eftersom ingen pecorino hade registerats som såld. Han slöt sig till att vi nog sålt den som parmesan i stället och uppmanade oss att vara noga med att slå in rätt varukod i fortsättningen.
Men sanningen var en annan. Jag och en av de andra anställda, låt oss kalla honom M, hade ätit pecorino till frukost, lunch och mellanmål varje dag. Bara pecorino. Det var antagligen den lyckligaste veckan i hela mitt liv.
Med detta erkänt: visst är det konstigt att jag aldrig bloggar pecorino? Googlar jag mig själv hittar jag bara ett enda recept. Jag har inget svar på varför, men lovar bot och bättring med världens lättaste och kanske godaste pasta. Inspirationen hämtade jag faktiskt från det trista programmet Snabbare än snabbmat häromdagen, där de lagade just detta. Fast min version är förstås godare.
Pasta all’amatriciana
Receptmakare: Margit Richert
Portioner: 2
Tid: 15 minuter
Egentligen ska det vara guanciale (torrsaltad griskind) i det här receptet. Jag har ingen aning om var man hittar det och i brist på jämförelsenmaterial kan jag bara konstatera att pancetta fungerar utmärkt.
- 2 portioner pasta, t ex spagetti, bucatoni eller penne
- 200 g pancetta i små kuber
- 1 hackad vitlöksklyfta
- 200 g körsbärstomater, kvartade
- 1/2 burk krossade tomater
- nymalen svartpeppar, ev. salt
- 75-100 g riven pecorinoost
- Koka pastan enligt anvisningarna.
- Fräs under tiden pancettan på medelstark värme i en stekpanna. När den börjat få lite färg, tillsätt vitlöken och fräs ytterligare någon minut. Tillsätt körsbärstomater och krossade tomater och låt koka ihop tills pastan är klar. Smaka av med svarpeppar och lite salt om det behövs.
- Blanda pasta, sås och pecorino. Servera omedelbums.
Kommentarer
12 svar till ”Pecorinomysteriet”
För en tid sen fyllde jag i en enkät utskickad från den nyöppnade ICA-Maxibutiken, där de frågade lite blandat om vad man tyckte om butiken. Man fick även fylla i om det var någon vara som man saknade. Jag skrev då blixtsnabbt dit pecorino som jag inte hade kunnat hitta. Några veckor senare så fanns det plötsligt pecorino i ett eget lite fack bredvid parmesanbitarna. Jag tog ju självklart åt mej äran och var mäkta stolt över att jag kunnat påverka sortimentet ;-)
Men så plötsligt har jag upptäckt att de plockat bort hyllkantsskylten för pecorino och istället utökat parmesansortimentet. Numera finns det 14 (fjorton)! sorters förpackad parmesan, men ingen pecorino. Jag ser heller ingen i den manuella disken. Var det bara jag som handlade pecorino eller?! Tror jag måste bojkotta den butiken ;-D
Tack för tipset om snabbmatsprogrammet.
Vad gott!
Här har du en till fan av kind,,synd bara att det aldrig är ngn som vill köpa det,haha.
Varför är folket så rädda för fett?
Det är klart att det är gott – romarna snaskade den och genom hela historien har de sardinska fåren levererat mjölken till osten, mytisk med en påtaglig men angenäm sälta – som hela livet.
Garv, Garv åt de tjyvaktiga butiksbiträdena som inte kunde motstå lockelsen – vem skulle?
Jag och en väninna möttes häromdagen på Gourmet Garage på 7th Avenue i Greenwich Village här i New York för att handla förning till en middag — och när jag kom in i butiken stod hon lyckligt och mumsade på pecorino. Gourmet Garage har nämligen alltid massor av provsmakningsburkar för olika slags ostar.
Men den var nästan slut, så det blev nästan ingen pecorino för min del — och jag konstaterade att jag alltid väljer parmesanost, och därför har dålig koll på pecorino. “Nästa gång jag handlar på Gourmet Garage kanske jag slår till på en bit”, tänkte jag.
Fast nu kommer jag ju för evigt att förknippa pecorino med gamla goda Löttorpshallen! Jag kanske också borde jobba där nå’n sommar….
Mmmm pecorino….
Tur du inte jobbar hos oss, det hade kanske blivit dyrt ;-) Å andra sidan hade det kunnat kompenseras med att du säkert varit en jäkel på att sälja ost! Är typen Romano eller Sardo som du tycker bäst om?
Vi försökte ta in pecorino för ca fem år sedan, men då sålde den inget vidare och fick pausa, folk var så besatta av parmesanen. Nu går pecorinon bättre och vi tar ofta in den från Möllans ost som är en av våra dessertostgrossister.
Tillägg sardo/romano: Vet att det finns drösvis med andra sorter, men för några år sedan var det ofta de två som förekom i matbutikernas diskar.
Pecorino är en toppenost! Till/i rätter där man brukar ha parmesan går det väl oftast också eller ibland kanske ännu bättre med pecorino?
Tror fröken Dill
zelda: vad tråkigt! Ofta är det så med butiker dessvärre: säljer det inte så åker det ut. Men man tycker att fler butiker kunde pusha för sina ostnyheter så att det inte drunknar i den allmäna parmesanfloden. Men men, tjata igen, tota ihop en fin infoskylt om pecorino och sätt den på ICA. Kanske den får sitta kvar?
Anders: Varsågod. Men det är inte så kul som jag hade hoppats.
Lars: All överbliven kind skickas förslagsvis till mig. Jag köper den!
Lager: Ja, den är ljuvlig. Jag borde äta den oftare. Ärligt talat äter jag hellre pecorino än parmesan vilken dag som helst i veckan!
Gunilla: Grattis, du har din pecorinokärlek framför dig!
Chezsofia: Men visst? Det är liksom den där Homer Simpson-drägel-minen som kommer bara man nämner pecorino…
Anna B: Till mitt försvar vill jag bara säga att jag var 16 år, och då är inte moralbegreppen fullständigt utvecklade. Nu för tiden har jag ett överjag som inte skulle tillåta att jag tjuvåt mer än ett halvkilo pecorino. :)
Skämt åsido. Jag kan verkligen inte välja mellan romano och sardo. Romanon gillar jag bäst hyvlad på pasta, sardon frossar jag som den är med något sött till.
Fröken Dill: Jag föredrar pecorino framför parmesan till vilken maträtt som helst, men jag är säker på att man får ett antal pastatalibaner efter sig om man säger så. :)
Vilken tur — jag som är så otroligt förtjust i parmigiano reggiano och grana padano (inte lika dyrt här som i Sverige, så ibland köper jag rejäla bitar) har svårt att tänka mig att det finns något godare. Men blir förstås gärna överbevisad!
Gunilla! Det är godare, jag lovar!