Det här är ingen vacker mat. Men gud nåde den som snackar skit bakom ryggen på den lilla ryska salladen, som spanjorerna kallar den. Den personen kommer att bli lyft i öronen av mig personligen, för det här är väldigt gott och dessutom härligt otrendigt. Jag menar majonäs? Tonfisk? Ärter? Kan det bli mer jag-minns-mitt-åttiotal?
Ensaladilla rusa
Receptmakare: Margit Richert
Portioner: 4-6 som tapas
Tid: 30 minuter
Varför salladen kallas rysk vet jag inte och jag misstänker att spanjorerna glömt det för länge sedan. Gott är det i alla fall och det finns hur många varianter som helst på den här. Riktigt god tonfisk är i alla fall ett måste, resten av ingredienserna är förhandlingsbara.
- ca 100 g tonfisk i olja (jag tog Abbas i olivolja och havssalt som var den bästa min butik hade)
- 2 normalstora potatisar
- 1 morot
- 1 dl frysta ärtor
- 2 inlagda rödbetor
- 15 gröna oliver
- 1 hårdkokt ägg
- 1 dl majonäs
- 3 msk hackad persilja
- 1 msk pressad citron
- salt
- Låt tonfisken rinna av. Koka potatisen mjuk. Låt ärtorna koka med de sista minuterna. Låt potatis och ärter rinna av och svalna.
- Skär potatisen i små tärningar. Skär moroten i yttepyttiga tärningar. Skär rödbetorna i små tärningar. Kärna ur och slarvhacka oliverna. Skär ägget i små tärningar (nu börjar jag bli tjatig…).
- Blanda samman alla ingredienser och smaka av med citron och salt.
Kommentarer
5 svar till ”Tapas #1: ensaladilla rusa”
Jag har vräkt i mig åtskilliga hekto Ensaladilla Rusa i Madrid och har också undrat över namnet. Detta fick jag fram: Det var en gång en fransk kock, M. Olivier, som arbetade för den ryska tsaren på 1860-talet. Han uppfann grunden till den “Ryska Salladen”, även om orginalreceptet också innehöll kaviar och tryffel. Det ursprungliga namnet var “Olivier”, för att hedra sin skapare, eller “Imperial”, som det ryska imperiet. Rätten lånades sedemera av Spanjorerna, som bytte några ingredienser och ändrade på namnet.
Per-Anders: Tack!
Mamma Olga sa alltid att om något hette à la tartare eller à la russe var det oftast rödbetor, kapris eller salt/ättiksgurka med. Det kan ju vara en förklaring för det stämmer ju ofta. En annan förklaring kan ju vara att man använde tartarsås som grund för salladen. Per-Anders kan säkert ha rätt också, för genom sin resa genom Europa kan ju mycket hända med en maträtt, typ majonäsen är ju kvar ialla fall.
Och- O ja – du får gärna göra tapas när kommer hem. Jag kan dra mig tillbaka från mitt kök och läsa en god bok under tiden :)
Alltså nu undrar jag då, i tidningen Buffé för minst 5 år sen var det inför jul ett recept som hette Mormors ryska sill. Det brukar jag göra till jul, och den innehåller då förstås rödbetor och ättiksgurka, så då är det ju godkänt (samt gräddfil/smetana och rödlök). Jag har alltid funderat på vems den där mormorn är, det är väl inte din?!
Mamma: Klart jag ska göra tapas, då blir pappa nog överlycklig!
Malin: Nej, det är faktiskt inte min mormors ryska sill. Däremot har jag många gånger lagat mormors ryska potatissallad som är den godaste som finns. Fast det är inte min mormor Olgas recept, utan mormorsmor Claudias. Där kan man snacka om anrikt recept.
(fast min mamma gör den mycket bättre än jag)