Ja, jag vet att jag har semester, men ändå! Jag är nyss hemkommen från mitt livs första Ålandskryssning. Den var fenomenal. Jag fick äntligen användning för min barndoms alla buggkurser – bara det gjorde resan värd pengarna!
Men ärligt talat, nog tycker jag att någon av alla mina kloka kommentatorer borde upplyst mig om Mesimarja (åkerbär på finska och tillika en alldeles underbar likör), detta gudomliga elixir. Va? Va? Va? Jag vet att jag har finska läsare, så varför har ni inte sagt något? Ville ni ha den för er själva är det härmed kört, för jag tänker starta facebookgrupper och twittra tills fingrarna blöder. Varför finns det inte på Systemet?
Jag är inte mycket för sötsaker, och ännu mindre för söta drycker, men Mesimarja var nog det godaste jag någonsin druckit. Som sommar på flaska: smultron, jordgubbar, hallon, sol, kobbar och skär. Jag smuttar på ett glas i detta nu, och eventuella stav- och syftningsfel kan säkert härledas dit.
Jag fick med mig en halvlitersflaska, men något säger mig att jag måste åka färja rätt ofta framöver. Och inte bara för att få bugga.
Kommentarer
17 svar till ”Mesimarja!”
Ärligt talat är det inte ganska sliskigt ändå?
Jaja, så låter det ja. Ni vill ha det för er själva! :)
Hahaha,förlåt från en finska! Men det finns så mycket gott i Finland,som dessutom aldrig kommer hit.
Ta en båtresa till Åbo och gå till torget och provsmaka allt. Mums!
jag tycker att den är god! de flesta likörer är väldigt söta.
Åkerbär är BÄST :)
Mar: Jo, jag måste nog åka mer färja, som sagt! En helt ny värld har öppnat sig!
Jessika: Jo, jag gillar ju inte sött alls egentligen. Men Mesimarja var fenomenal!
Då skulle du smaka rätt-i-munnenplockade åkerbär från Tornedalen, lätt det godaste jag någonsin ätit!
Jag är med dig-finska spritsorter på Systemet
HannaH: Jag vill nog inte smaka det om det toppar åkerbärslikör! Då kommer jag vara olycklig resten av livet…
Crimson-Anna: vi får starta en folkrörelse!
Åååhhh åkerbär… att tålmodigt slåss med myggen medan man samlar in de åtråvärda läckerheterna… försiktigt värma bären med en nypa socker, och så hälla över finaste vaniljglassen…
Har du inte prövat att slå likören över glass måste du absolut göra det
Synd att det inte var hjortronlikören du förälskat dig i, den går att hitta på systembolaget. Lapponia hjortron/lakka nr 793. Hur jag än letar hittar jag inte deras åkerbär/mesimarja. Lapponia tillverkas/säljs numera av V&S Finland/Pernod-Ricard. Eller är det Lignell & Piispanen du smutar på?
Är man alldeles väldigt sugen kan man privatimportera, frågan är om de blir billigare än kryssning?
Det har funnits en svensk åkerbärslikör, förra årets produktion tog slut innan jag hann upptäcka den i beställningssortimentet (best nr 81783-02). Kommer den att finnas på Systemet efter sommaren? Kolla med Laponian liqueurs
Åh, jag måste ut och spana i dikesrenar och övergivna åkrar…
karibien: Jajamensan, det är Lignell & Piispanen. Det är verkligen helt fenomenalt gott!
Och jag tror jag fortsätter kryssa, det var verkligen askalaskul att åka båt!
Men åkerbär alltså… Jag har ätit det förr, men då i någon mischmaschdessert på Årets kock och det smakade inte alls speciellt fantastiskt. Men så här rätt upp och ned med lite alkohol som smakbärare var det verkligen helt fenomenalt. Godaste bäret någonsin!
Inlägget fick mig 45 och 25 år tillbaka i tiden. När jag besökte mina farföräldrars hem i norra Finland som liten grabb under somrarna, så växte åkerbär i ett dike längs tomtgränsen. Jag plockade åkerbär och hjorton, och lekte med att kasta sönder den hoptorkade förnan som granater (tomten bestod av en tallmo). Farfar satt på verandan och kedjerökte Gauloises på ett munstycke av bärnsten. Han rymde till Paris 1910 för att bli konstnär, men återvände med diverse skador till familjeföretaget efter fem år som frivillig i första världskriget, och tog med sig vanan att röka G., dricka rödvin och pernod. Som student på 1980-talet drack vi alltid likör efter maten när vi lyxade till det på fredagskvällarna, och jag minns än idag, hur doften av Mesimarjan i likörglaset fick mig att minnas farfars dike. Men Margit, det ligger en ocean mellan Mesimarja och en näve nyss plockade åkerbär. Tro mig.
Martti: Jag förstår att det är milsvid skillnad mellan åkerbärslikör och den äkta varan. Men ärligt talat, jag kan inte se mig själv plocka åkerbär inom en snar framtid. Har inga släktingar åt det hållet, dessvärre. Så jag känner mig ganska nöjd med mesimarja-likören så länge. Tills jag står där norr om polcirkeln med färsk mesimarja uppåt fotknölarna och bara goffar.
(har jag några norrländska läsare så får de gärna bjuda in mig på en åkerbärssessjour, tack!)
Örjan: Jag tror inte att de får samma smak, jag har också läst om dem. Förutom att de verkar vara någon slags hybrider tror jag att det är själva solkoncentrationen som ger den fantastiska smaken.
@martti
Det lär finna odlade åkerbär.
Har Du haft möjligehet att jämföra med äkta?
Farfar återvände hem efter kriget 1919, byggde sig ett litet hus på två stora rum och ett kök, och gifte sig, och fick snabbt barn. Huset var inrett i Carl Larsson-stil, med lätta och vita möbler. Farmor fick hämta vattnet i brunnen, ända tills farfar dog 1972, och hon flyttade in till stan. Kylskåp fanns inte, ända till slutet. När man kom in igenom den inrökta verandan, låg kallskafferiet rakt fram i hallen. Där låg alltid hjorton och eftermognade på fat (tomten vette i söder mot en hjortronmosse), och härligt doftande rågbröd och egenproducerat smör. Vi bastade ofta, med saunamakkara (korv) hängande på en stång under bastubadet. Potatisen odlades förstås själv, för hela årets förbrukning. Muikku (siklöja) var standardlunchen, med potatis, egenodlad dill, egenodlad lök och smör. Kaffe dracks på fat, med en hård sockerbit jämte (men jag fick inte). Jag har inget minne av att någonsin ha ätit redigt kött till maten hos farfar och farmor, men jag minns ännu doften av jordkällaren, där jag fick hämta potatisen, och åsynen av hundratals, sinom hundratals rödvinflaskor, vilka trängdes med potatisen. Han måste ha varit ett unikum som vindrickande nordfinsk skogsbonde, i början av 1900-talet. Vilka minnen mat väcker till liv…
2001 var jag på besök i Tornedalen och hyrde en bil och körde över. Grusvägen där mina farföräldrars hemman låg var borta. Hela området, en blandning av tallmo, mossar, mindre hemman och små åkerlappar, var förvandlad till ett bostadsområde. En rak inkörsväg, insticksvägar, mexitegelvillor, gräsmattor. Åkerbären var borta.
Martti: det där var så vackert skrivet att jag inte vill smutsa ned det med mina kommentarer. Skriv en bok, snälla!
Men jag måste bara säga att muikku, det är Magnus favoritfisk. Vi fick två burkar av en bekant en gång, sådan där som hennes far hade konserverat själv med någon överskottsmaskin från försvaret. Magnus åt som aldrig förr och fällde faktiskt en tår när den tog slut. “Kan vi inte bli finnar?” frågade han, och hävdade att det skulle vara värt eventuell språkförbistring bara för att få äta muikku igen.
jag har peronligen inte druckit mesimarjalikör, men just doften av nyplockade åkerbär slår med råge smaken av domsamma, kanske är det däri hemligheten ligger, därmed inte sagt att det är något fel i bären, men doften ojojojojojo…borde man göra parfym av… sen är ju doften oftast “smaken” iofs
låter underbart. jag tänker mig genast en åkerbärsvariant på kir royale!