Svamligt goda kakor

Jag har blivit rätt dålig på att skriva korta, tramsiga blogginlägg. Det är Facebooks och Twitters fel. Så mycket av min sjuka hjärna läcker ut där och då blir det mindre av det där avslappnade skrivandet kvar till bloggen. Men lider ni inte redan av Gitto overload, se för guds skull till att följa mig på twitter (jag heter @margitrichert, nästan som i verkligheten), och lägg till mig som vän på Facebook (där heter jag som i verkligheten).

Men just det, det här skulle bli ett kort, svamligt inlägg.

Jag ville egentligen bara säga att jag läste ordet shortbreads i en roman. Då mindes jag de här danska småkakorna som kom i stora blåa burkar när man var liten (vad hette de?) som nog lade grunden till de ätstörningar som förstörde hela min tonårstid. Söta, salta, spröda och smöriga små kakor, alla låg i individuella små bullformar.

Och så mindes jag ett blogginlägg jag läst om fleur de sel-kakor som jag inte riktigt kunnat släppa.

Jag satte mig rätt upp i soffan, kastade boken åt sidan och skuttade in till köket där lillebror redan stod och stekte taggsvamp och Magnus bakade ut ett knådfritt bröd (jo, jag har börjat delegera!). En sats kakjävlar drogs raskt ihop.

Jag kan meddela att fleur de sel-kakor långt bättre än de där danska kakorna. De var så goda att jag som säkerhetsåtgärd gick över med hälften till grannen  Michaela bara för att minska risken för överätning. Som tack fick jag öl och whiskeylikör.

Nu hoppas jag bara att matreferenserna inte kommer dugga lika tätt fortsättningsvis i boken. Risken finns att jag måste avbryta kvällsläsandet för att gå upp och steka kalvnjurar eller nåt.