Alla hjärtans dag (damn, nu skrev jag det!). Jag är kluven.
Å ena sidan gillar jag inte kommersialiseringen av allt från kärlek till kanelbullar*. Å andra sidan har jag aldrig bangat en fest. Finns det något att fira? Korka upp champagnen och klyv hummern för fan!
Just idag hade vi tänkt fira med salmalax. Det är typ nästan rött, garanterat rått och ett fint tecken på att amor omnia vincit. Magnus hade nämligen aldrig tänkt tanken att äta lax om det inte var för att jag älskar en bit rå lax mer än livet självt och bara marginellt mindre än honom. Men han provade – och han gillade det – trots nästan 40 års övertygat laxhat.
Men ICA hade ingen salmalax. Det blev något helt annat. Tyvärr inte hemrökt grishjärta eller ragu på kycklinghjärtan. Eller ens blodpalt.
På bilden skådar ni potatisgratäng. Och har ni följt bloggen så vet ni att det är ungefär det enda jag överlåter till maken. Men då Magnus var väldigt sysselsatt med diskandet som vi hade prokrastinerat till den milda grad att det nog inte var mycket mer än portionsformarna och mandolinen som var rena i hela huset och då Magnus är diskansvarig eftersom jag “inte kan diska” (?!). Ja, då föll potatisgratängmakandets lott på mig.
Med den äran, faktiskt.
I morgon ska ni få ett recept på potatisgratäng med karljohan, vitt vin, vitlök och pecorino. Sug på bilden så länge. Och fundera på vad vi åt till.
“Kanelbullens dag instiftades av hembakningsrådet för att vi skulle baka mer kanelbullar. Inte för att vi skulle köpa typ 4 miljoner bullar från Pressbyrån. Så ni vet.
Kommentarer
9 svar till ”Funderingar på den där dagen vars namn jag inte nämner.”
Önskan att kunna köpa Salmalax en måndag??
Önska kan man ju. men….
Ingen middag på tumanhand där inte! Eller säkrar ni morgondagens lunch?
Om prokrastinering: underbart att äntligen finn ett ORD för något jag ägnat så mycket av min levnad åt. Man utvecklas hela livet faktiskt. (I vissa avseenden iaf).
Örjan: Det är ingen orimlig önskan. Dels är samlalaxen vaccad och håller ett bra tag (typ 15 dagar om jag minns rätt – rätta mig gärna!) i kyldisken. Dels har den inte haft någon strykande åtgång direkt eftersom folk inte vet vad det är. Jag och mina matvänner har helt enkelt varit för bra för att propagera för salmalaxen. :)
Inger: Jodå. Men Magnus skulle aldrig förlåta mig om jag inte gav honom möjligheten att äta micrad gratäng till frukost OCH till lunch. :)
Du glömmer det viktigaste i hela den här historien! Vi väntar fortfarande på Magnus gratängrecept. ;)
Nej, jag glömmer inte, men maken sitter på det där receptet som guldvärpande gåsen själv. Tror inte ens att han kommmer dela med sig av det vid dödsbädden.
Hmm, jag förstår inte varför man ska hålla recept hämliga, om jag gör den gratängen efter samma recept så kommer den iaf inte smaka likadant, eller om du gör den , det handlar så mycket om handlaget och råvaror, så varför hålla på ett recpet? Sprid det och dela med dig och gör världen godare Magnus!
Micke, Magnus läser inte bloggen, så du har nog inget för det där. OCh jag misstänker att hans ovilja att sprida receptet beror på att det får honom att känna sig behövd i köket. Och lite speciell. Han är min raka motsats på så många sätt och vägrar att befatta sig med hela min bloggrej. Och klok som han är vet han att jag gillar honom lite extra för att han är så dumvrångl
*muttrar lite surt* Kejdå…
Bara min uppfattning, man gör som man vill så klart..och livet är ju toppen ändå och går vidare=)
Micke, ingen skulle bli lyckligare än jag om jag fick blogga Magnus gratäng, men det är som att köra huvudet i en betongvägg. Och jag tror jag sparar på våra gräl till saker som verkligen betyder något. :)