Kattguld

Murklorna växte i en lång sträng längs stigen, de var stora och kraftiga och på ingen tid alls fyllde jag den plastpåse jag alltid bär med mig i innerfickan, bara ifall att. Det var nästan för bra för att vara sant, och precis som det brukar vara i sådana fall så var det inte sant.

Eller sant och sant. Visst var det murklor jag hittat, men inte stenmurklor som jag gett mig ut och letat efter utan dess förhatliga kusin, den bleka stenmurklan. De är mycket lika, och bara glidande särdrag skiljer dem åt. Den bleka stenmurklan har inte den djupa, nästan overkligt bruna färg på hatten som stenmurklan har – den är blekare, kan dra lite åt gult. Den bleka är dessutom i allmänhet större och kraftigare och har mindre hjärnlika vindlingar i hatten. Den saknar också den avgrundsdjupa, mörka skogslukt som stenmurklan har. Blek stenmurkla luktar nästan ingenting. Den är ingenting. Men jag hade plockat 3 liter.

Ett annat kännetecken ser man vid hattkanten. På den bleka stenmurklan är hattkanten oftast fri, medan den hos stenmurklan oftast är inväxt i foten. Stenmurklan ger därför i allmänhet ett mer solitt, mindre skört intryck då hatten inte lika lätt bryts sönder. Giftigheten då? Två arter som ligger så nära varandra systematiskt och som är så lika borde också dela kemi, men så är inte fallet. Stenmurklans gift, gyromitrin, finns helt enkelt inte i den bleka stenmurklan. Det borde snarare göra den bleka stenmurklan populär men det har istället slagit åt andra hållet.

Eftersom svamparna är så lika kan enskilda exemplar vara så svåra att säkert artbestämma även för en mikroskopförsedd mykolog att båda arterna måste behandlas på samma sätt om de skall ätas. Det innebär att även den giftfria bleka stenmurklan skall torkas ett halvår och kokas av 2×5 minuter. Det är en skoningslös behandling av svamp. Vad kan finnas kvar av smaken hos den bleka stenmurklan, då där knappt fanns nån till en början? Inte konstigt att den är hatad. Ändå, det blir priset som måste betalas om man nu tvunget vill äta stenmurklor.

Det finns förutom gyromitrin även andra anledningar till att inte äta stenmurkla överhuvudtaget. Det får bli min officiella rekommendation.

Slutligen en liten not: Använd inte mina bilder som underlag för att skilja stenmurkla och blek stenmurkla åt. Vänd er till en modern svampbok eller till någon ni verkligen kan lita på, men glöm aldrig att ändå behandla stenmurkla och blek stenmurkla på samma sätt om ni skall äta den.