Karl-Johan för dig, svampskalle!

Det är ett så kallat karljohanår i år, kanske på kantarellernas bekostnad. Jag hittar karljohan överallt och har redan fryst in och torkat undan långt mer än jag gjorde förra året. Men vänta nu, vad har jag fryst in egentligen?

Nästa gång du plockar svamp, hedra de knubbiga soppar som hamnar i din korg genom att använda rätt namn. Karljohansvampen är bara en av tre stensoppar som ständigt och jämt förväxlas med varandra. Men man måste säga att de är ganska lika.

Den rödbruna stensoppen växer med tall. Den är mörkare i hatten, rejält rödbrun. Sällan viskas väl svampens fulla namn ur svampplockarens mungipa när den hittas, nej den invigde väser kort och gott “tallkalle”.

Med ädla lövträd växer den finludna stensoppen. Hatthuden är sammetslik och jag hittar den alltid vid ek, och det finns en hel del ek häromkring. Växer ofta i små trevliga grupper. Sägs komma tidigare på säsongen, det är möjligt.

Karljohansvampen då (eller rätt och slätt stensopp), jo den kan växa lite varstans. Jag hittar den ofta i blåbärsris, där jag tror att ingen svamp kan trivas. Även i gräsiga gläntor och skogskanter, som kantarellen. Är inte hatthuden just lite – hudlik? Mer än för de andra stensopparna i alla fall. Tycker jag.

Så nu måste man dela upp sin svampkorg i tre partitioner, en för varje art av stensopp? Nej, det behövs inte. Smakmässigt är de så lika att de knappast kan skiljas åt. Och just därför brukar varje inbiten svampplockare och -kännare skaffa sig en favoritart och strida för att just den är strået vassare än de andra.

Själv måste jag säga att jag blir lite gladare när jag hittar den rödbruna eller den finludna. Inte för smakens skull, utan för att de är lite fastare i köttet, och de är också oftare sådär bulligt knoppiga och fina som man vill att en karlj…stensopp skall vara. Karljohansvampen är – ge gärna er åsikt – lösare i hattköttet och foten mer porös. För större exemplar blir dessutom foten hopplöst ihålig och trådig.

Var svamp har sitt namn, men karljohan den har tre.