Har jag närt en Anka vid min barm?

Ni har väl läst Isobels inspirerande inlägg om borgarlyx, där en pärlhöna fick en passande, ståndsmässig sista resa? Nästan i skam smusslade jag häromdagen ner en gemen standardkyckling i korgen inne hos min lokala livsmedelslangare för att göra en liknande rätt – men helt utan det skimmer från ett högre stånd som en ädel pärlhöna kan ge. Olika falla ödets lotter. En pippi serveras på mahognybord, den andra på grovhyvlad furu.

Och innan ni kallar mig för en gemen copycat vill jag påminna om det som kallas paranormala synkronicitetsförbindelser. Min fullständiga övertygelse är att jag och Isobel tagit emot samma typ av kosmiska impulser som så småningom sublimerades i fågel bakad i mjölk, men att hon hann före med några dagar. Jag är inte beredd att backa en meter från denna övertygelse. Förresten, varför gör de medicinburkarnas lock så svåra att få upp numera?

Nå, faktum är att jag den här underbara rätten legat och grott i huvudet ett bra tag. Med sin ystade mjölksås och vuxna bitterhet av citronskal och bränd mjölk tillhör den de rätter som kan skapa ett ett fysiskt sug, en gravitation så stark att flykthastighet inte kan uppnås. Isobels inlägg släppte lös galenskapen: hundra fradgande, stormande lejon slet sig ur sina bojor och det är väl tur att en sådan vildsint skock kan lugnas av något så enkelt som en kyckling i en kastrull.

Jag snodde Jamie Olivers recept nästan rakt av men tog bara en citrons zest och rosmarin och timjan istället för salvia. Dessutom silade jag fegt såsen. Jag ville helt enkelt inte riskera middagsfriden. Vår tvååring är inte den matmoster hon en gång var. Nu genomgår vi en 20 sekunders fas i början av varje måltid där hon likt en grym Caesar bestämmer sig för om det är tummen upp – eller ner. Det kan vara små detaljer som skiljer matro från kastade gafflar. Åsynen av en separerad sås kan vara en av dem.

Men med tanke på hur trött hon var igår efter en lång tur på stan åt hon riktigt bra. Givetvis ville hon göra som mamma och pappa och gnaga på benen. Hon fick tag på en redan avgnagd klubba och bet av hela broskkapseln innan vi ens hann säga Anna Anka. Lillan satt ett tag med en mun full av brosk och kände in den annorlunda konsistensen och började sedan mala ner det med sina mjölktänder. Det knastrade som om det var knäckebröd hon tuggade på, och sambon som har notoriskt svårt för broskljud ville nog mest av allt peta in fingrarna i öronen och nynna tills eländet var över. Men lillan malde på, till synes oberörd av våra miner och våra försök att få henne att spotta ut. Så svalde hon ner allt, tittade sig om efter mer och konstaterade:

-De e gott.