Förr eller senare förfaller vi alla, så är det bara. Frågan är bara vilket tecken som kommer först. I mitt fall blev det åtminstone inte håret. Mitt hår är fortfarande med mig och mina frisyrer växer inte ut, de gror igen. Som en bortglömd gräsmatta en varm, regnig och lat sommar.
Nej, det första tecknet låg djupare än så. I själva verket så djupt att jag inte såg det förrän igår, när jag testade svärmors nya leksak blodtrycksmanschetten. 140/90. Det är ett högt blodtryck. Inte skandalöst högt, men högt. Nå, jag får skylla mig själv.
För ärligt talat är jag en jävla gottegris. Jag slarvar med maten. Nog vet jag allt om det vita giftet, om kritvitt, raffinerat och värdelöst vetemjöl och hur man inte skall blanda fett och snabba kolhydrater hur som helst. Men jag har inte gjort så mycket av det. Jag har låtit mitt insulin vindla fritt och jag göder ett metabolt syndrom bara för att nåt sött till kaffet är så gott.
Nu kan man tycka att med nyår i faggorna borde jag väl passa på att utfärda ett löfte om att bli en bättre människa, men si den går jag inte på. Här jobbar vi med reformer och baxar skutan långsamt åt rätt håll, lite i taget. I morgon bitti lägger jag om frukosten lite grand, och sedan får vi se. Någon acetonstinkande LCHF-profet blir jag nog aldrig, även om jag sympatiserar i smyg med tankegångarna.
Dagens middag var tämligen renlärig, ändå. En soppa på rödkål och rödbetor med riktigt fett fläsk och en buljong kokad på fläsket (tack för tipset, Thomas Drejing). Soppan smaksatte jag med dillfrö och vild kummin. Det blev den rödaste soppa jag någonsin gjort, djupröd och klar som ett destillat av rubin. Kanske också den godaste. Det är svårt att misslyckas helt med fläsk.
Jag skall sätta upp en lapp med 140/90 på väggen så att jag ser den varje morgon jag vaknar. Siffrorna väser tyst till mig: “Kom ihåg.” Och kostymen den sys i det tysta.
Kommentarer
6 svar till ”140/90”
vilotrycket får inte stiga så mycket mer. Över 100 anses skadligt, så 140/100 (t ex) och dags att börja se över tillvaron.
Det blev en god och kolhydratfattig frukost som var så effektiv att varje cell i min kropp skriker efter wienerbröd.
Snygg tranströmervändning där på slutet.
Det är förstås en blinkning till hr T – bara att ingen tror att jag försöker att klä mig i hans glans.
Har nyligen halkat in på din blog och känner till min förvåning igen ditt recept från “den bruna maten”. Där kallas den “röda soppan” och familjen Bruun var inte imponerade, http://denbrunamaten.se/2010/03/21/paprikagratinerat-bocklingbrod-roda-soppan-och-moccaparfait/ Ditt recept verkar dock något mer aptitligt än mästerkockens.
Till mitt försvar får väl sägas att de båda sopporna bara har en gemensam ingrediens: rödkål. Det här är en helt annan soppa, som jag inte snodde från den bruna maten utan från senaste Mat & Vänner (men jag tweakade den lite förstås). Den där soppan du länkade till såg helt vidrig ut…jag håller med slutsatsen i inlägget att ingen någonsin kan ha lagat den där soppan och smakat på den och sedan velat att den skulle lagas och ätas av andra. En gissning är att det är en översättning som gått totalt fel (hm, om man inte har färska rödbetor kanske man kan ta inlagda?).
Kul att du halkat in på bloggen, och jag hoppas att du blir kvar. :)