Det nittonde århundrades historieskrivning var gärna moraliserande. Kungarna råkade i regel illa ut och för de kungliga mätresserna gick det ändå värre. De utmålades inte sällan som formliga vidunder av lastbarhet – de fåtal gånger de inte direkt hånades för sitt lättsinne. Den vackra och rikt begåvade mätressen till Ludvig XV, Madame de Pompadour, blev i hög grad skottavla för klander. Hon hade dock under sin livstid även tappra beundrare men eftervärlden har inte hållit den traditionen uppe. Jag har vigt mitt liv åt att ändra på det; och jag ber härmed ödmjukt om er uppmärksamhet när jag kastar ljus över mätressens insatser för upplysningstänkandet och då särskilt hennes tillskyndande av den exotiska fruktens intåg i Västvärlden.
Den pompadouristiska levnadskonsten blev alltså inte föremål för idel hyllningar i det samtida Frankrike, Madame de Pompadour gav upphov till avundsjuka och hon skaffade sig en hel del fiender. Mycket av denna antagonism hade sin upprinnelse i hennes ohöljda skaparglädje, inte minst – hennes fäbless för att bygga överdådiga gods och herresäten. Hennes passion att ändra, nyinreda och bygga blev till slut en mani. Den gav både utlopp för markisinnans kreativitet och tillfredsställde hennes borgerliga behov av att äga.
Var då den samtida kritiken mot detta förfarande berättigad? Både ja och nej. Man kan förstå att det stack i ögonen på de samtida parisarna — pompadourismens ständiga byggande i ett Frankrike som stod på ruinens brant. Å andra sidan var Madame de Pompadours förnöjelser till viss del ursäktliga, djupt påverkad som hon var av sina ömma känslor för kungen. I senare levnadsår engagerade hon sig därtill helhjärtat i exotisk fruktism och annan växtlighet, av nytta för både gommen och de estetiskt efterblivna fransmännen.
Det var huvudsakligen för Ludvig XV hon ställde i ordning menageriet och den berömda botaniska trädgården, vilken kompletterades med ett växthus för alla de exotiska växter som hade förts till Paris från jordens alla hörn. Det fanns också en köksträdgård där kungen kunde beskåda de första jordgubbar som vuxit i Frankrike (han var konnässör på jordgubbar) och ha överinseendet över odlingsexpriment med säd. En underbar paviljong byggdes, där Ludvig och markisinnan kunde sitta helt bekvämt och betrakta raderna av apelsin-, citron-, oliv- och oleanderträd som kantade trädgårdsgångarna. När skymningen föll över ägorna kunde markisinnan dra sig tillbaka till sin boudoir, lätta på snörlivet och njuta av safterna från både litchifrukter och kiwi. Madame de Pompadour var dessutom en av de första i Europa som odlade hyacinter genom drivning i glas och skapade ett alldeles eget mode inom detta.
Visst, Madame de Pompadours byggnader slukade väldiga summor men helt improduktiva var dessa pengar inte. Hon gav uppdrag åt Frankrikes största konstnärer, arkitekter och byggnadsledare – vilket i sin tur skapade efterfrågan på byggnadsmaterial och beredde sysselsättning åt hundratals arbetare. För att inte tala om fruktismenhon gav upphov till, den botaniska trädgården som än idag finns att beskåda vid slottet i Versaille.
Hedra mätressen; skåla med en mousserande pastiscocktail och låt den pikanta duon litchi och anis bidra med lika delar passion och fransk elegans. Det gör jag, och det gör mig gott.
Markus Bylerius kan ni lyssna på här.