Nu har jag blivit utmanad både här och där och resignerar. Så här kommer sju sorgliga sanningar om mitt liv i köket (och en bonus-sanning).
- Jag gillar färdiggjorda köttbullar, men bara om de är djupfrysta. Otinade alltså.
- Vi äter Heinz vita bönor i tomatsås med stekta ägg säkert en gång i veckan. Mycket tabasco på!
- Jag gillar varken champagne, rysk kaviar eller löjrom. Om den inte är enormt förstklassig. Ge mig pengar i handen i stället, tack!
- Jag matvägrade så envist som barn att pappa fick ta mig till läkare. Lite pinsamt med tanke på att han själv var barnläkare. Jag vägrade äta vinterpotatis, vitt bröd, vitt ris, kronolja, pulvermos, burkmajonnäs, falukorv, mjukost, bearnäs, italiensk salladskrydda och en del annat. Tänk er själva att överleva 70-talet på så begränsad kost! Jag gillar inget av detta idag heller.
- Jag åt å andra sidan mycket papper som barn. När jag idag säger att något smakar papper är det nästan alltid med ett gillande tonfall.
- Första gången jag lagade chokladmousse skar det sig något alldeles gräsligt och blev oätligt. Synd bara att det var åt 60 personer.
- Jag misslyckas rätt ofta i köket, men det bekommer mig inte så mycket eftersom jag självbelåtet vet att jag kan laga mat om jag håller mig till säkra kort. Tyvärr blir gästerna lidande av denna slappa låtgåiga attityd. Men jag tycker att mina gäster ska vara hos mig för att ha trevligt (och helst bli rätt fulla). Om jag ska briljera i köket är jag ingen trevlig värdinna (och måste hålla mig nykter— o fasa!) och folk törs inte bjuda tillbaka (intalar jag mig i alla fall).
- Bonussanning! Jag skriver maskin vanvettigt dåligt. I nian hade vi kurs i maskinskrivning som skulle räknas med i betyget i svenska. Inte bra. På det avslutande provet låg snittet på elva fel på en kort text. Bara två i klassen hade mer än 30 fel. Jag och en kille som var cp-skadad och hade problem med motoriken. Att jag dessutom är usel på korrläsning gör att jag med all rätt kan kalla mig the queen of typos.
Jag utmanar alla som vill bekänna färg. Lämna en länk i kommentarerna nedan.
Edit: Mathimlens bekännelser var fantastiska!
Hihi! Stackars Veras näsa om den och hon äter middag hos mig.
Kommentarer
10 svar till ”Sju bistra kökssanningar”
Hahahaha… inga kommentarer! folk som brukar vara så flitiga på att bidra!
Sjukt, sjukt roligt att du gillade pappaer lisa. Jag kan se det framför mig. Du kanske skulle prova Marabous “premium”. Smakar bara papper. Och just det ja, lite härsket fett också.
Min bekännelselista är allt för lång… kanske dyker den upp på lunchlådan fram över. Å andra sidan tror jag att saker som jag inte tycker är bekännelser (typ – jag gillar korv, jag gillar blodpudding, jag gillar köpesill bättre än heminlagd, jag hatar svensk husman förutom blodpudding dårå, allt detta är ämnen som redan har berörts hemma hos mig) skulle ses som otroliga klavertramp/pinsamheter av många andra.
Fröken frenning lyfter som vanligt på mössan och bjuder storstilat på det. Allt ihop.
Befriande läsning Lisa, särskilt med tanke på att jag har ett barn hemma som säger att allt är äckligt, innan han ens vet vad det är!
Får se om jag hinner knåpa ihop en egen sanningslista ikväll!
En fråga bara, gäller det där med vitt bröd _allt_ vitt bröd, eller gillar du tex vitt surdegsbröd eller skogaholmslimpa?
Ella: Inlägget hamnade lite konstigt på grund av fel tidsinställning.
Vera: Du kanske är mycket ung men när jag var barn fanns det inte vitt surdegsbröd av den kaliber som finns idag. Skogaholmslimpa tyckte jag var OK, inte mer. Idag kan jag äta vitt surdegsbröd ibland men jag föredrar mörkt bröd med mycket frön etc.
Jag har redan bloggat sju sanningar, några dagar tidigare. Räknas det om det går i omvänd kronologisk ordning? I så fall finns de här:
http://vetenskapsnytt.blogspot.com/2008/01/sju-sanningar.html
Fast det är väl bara någon enstaka som är matrelaterad. Så jag kan ju ta en ny omgång:
1. Det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var 12 olika sorters kryddor.
2. Jag matvägrade nästan inget alls som liten: det enda jag inte åt var pulvermos, musslor och sparrissoppa. Och jag älskade nya sorters mat.
3. Jag är jättebra på att filea lax men har problem med nästan all annan fisk.
4. Jag har dålig koll på vin, och har dessutom svårt att få i mig mer än nåt enstaka glas per tillfälle även om jag verkligen gillar det jag har i glaset.
5. Jag hamstrar karamellfärg. Just nu har jag åtta olika nyanser hemma, och funderar på att skaffa fler. Fast jag använder dem bara till marsipan.
6. Jag hade aldrig hört talas om sushi innan jag flyttade till Stockholm.
7. Jag har som mest lagat mat åt 150 personer samtidigt. Fransk potatissallad, serverad i tiolitershinkar av plast, under mottagningen av nya studenter på KTH (ett klart steg upp från den tidigare gängse standarden, som var servering i svarta plastsäckar)
Jag bekänner!
Lisa: Inte så ung *s* jag har nog levt en stund på 70-talet jag med! Men du skrev att du inte gillar något av ovanstående i dag heller, därav frågan. Förresten skulle jag nog klassa dina dissningar som en rätt sund inställning (utom potatisen då, men det finns det ju fler sorter att välja bland idag ändå!)
Nu har förresten jag också erkänt!
Men jag blir verkligen imponerad av din framsynta hållning redan som barn! Helt i linje med dagens kostråd – eller nävisstja, kostråd har det ju inte blivit än, det dröjer väl tretti år till.
kronolja??
kan nästan skriva under på allt på den listan utan falukorv. Är lite av korvoman, men det måsta var rejält men kött i de, minst 85%, helst ännu mer. Falukorv är ju svårt att hitta med så mycket kött men Scan Deli har en på 68% som är helt OK.
Apropå maskinskrivning, då är vi två, denna kommentar har nog tagit 5 min att skriva och det har blivit oändliga felskrivningar på vägen
Noac
När jag var riktigt liten (typ några månader) kräktes jag, pga av konstiga sjukdomar, av allt utom nyponsoppa. Jag hatade nyponsoppa och det satte sig så hårt att jag under hela min skoltid fick sitta ensam i matsalen när det var pyttipanna (som jag älskade) och nyponsoppa eftersom lukten från de andras glas gav mig svåra kräkkänslor.
Jag vägrade också under 5-6 år äta ALLT som var brandgult och först i skolåldern kunde jag förmå mig att svälja brandgula godisar.
Annars har jag alltid tyckt att det där med barn som matvägrar är lite snobbigt. Hemma hos oss åt vi aldrig middag på kvällen (middag var nåt man åt mitt på dan), det var pappa hembakade bröd som gällde. Dagis- och skolmat var den enda varma mat jag åt på vardagar. Och vet man att man inte får mer mat den dagen så är rätt mycket gott. Dessutom funkar de fint att leva på mackor och smör om det tex var pulverraggmunk och burkskinka i skolan (skånsk specialitet).
Jag förstår faktiskt inte hur man kan gilla mamma scans kötbullar. Frysta kanske, om man håller för näsan. Men den doften som kommer när man värmer dom i järnet, jisses… om man inte matar barn med halvfabrikat under uppväxten kan de omöjligt gilla den doften när de blir vuxna.
Vansinnigt roligt och så skönt att höra från en matälskare och matnörd! Nu kanske jag får mod att blogga om våningstårtan till maken jobb som var gris-skär och lutade som tornet i Pisa. Jag kan tänka mig att han skämdes som en hund när han ställde fram den… Eller att jag i hemlighet lagar nävgröt när jag är ensam hemma. Hrm jag har visst några bekännelser på lager när jag tänker efter…